En gång satt jag med livet i mina händer. Livet var ett rep och jag kunde inte för mitt liv få ihop ändarna så att de knöts. Jag kunde inte ens få dem att nudda varandra, jag begrep inte hur jag skulle göra, jag var dum, stum och hade ljugit för länge för mig själv. Kört så hårt och inte lyssnat på varken kropp eller knopp. Den lilla rösten i huvudet hade talat om för mig hur slut jag var efter plugg och nytt jobb och kroppen som protesterade. Men självaste jaget lyssnade inte.
Jag körde på ett tag till, innan näsblodet kom. Och yrselanfallen. Och svetten som sprutade av ingenting. Fysiska reaktioner på grund av psykisk stress.
För att inte tala om känslan av noll koll. Då jag inte visste om jag redan sagt hej till kunden framför mig eller om jag fortfarande pratade med kunden innan- hjälp så hemskt. För jag visst inte vad jag sagt en sekund tidigare. Och känslan av att alla såg att jag inte hade koll på vad jag gjorde. Jag fumlade med allt. Sa fel saker och hade tårar i ögonen. Blek och darrande under makeupen.
Nej det var ingen glad Mia. Det är fjärran nuet. Nu är jag den starkaste som finns. I alla fall stundtals.
Som när man får står och prata inför 30 personer. Hålla en information. Har alltid haft ångest för att prata inför en grupp, vi fick aldrig lära oss det i skolan ju!!! Som de gör idag.
Visst är jag nervös men det går vägen. Och efteråt är jag den stoltaste Mian i världen. För mig är det bragdprestationer jag genomfört. Jag vågar fast jag alltid varit en feghare. Yess babe!
Så repet är god väg att kunna knytas ihop. I alla fall ibland. ibland nuddar jag också vid stupet, då jag bara oroar mig och undrar vad det ska sluta med. Jag vill ju så gärna få ett jobb att kunna försörja mig på. Ett roligt ett, inte som på SJ där man fick skäll jämt dagarna i ända. Ett sånt där man skivar skinka, delar ostar, rekommenderar nån god dryck till ostarna, frågar kunden efter fiskrecept och kanske ger ett tillbaka, gör nån god tonfiskfyllning eller så.
Men ibland har jag ångest och hjärtklappning och vet inte vad jag vill alls. Jag vill inte sätta mig ner på rumpan och lyfta bidrag, jag måste göra allt för att mitt liv ska bli bäst. Jag vill inte vilja ge upp, jag vill kämpa och jag vill vilja vinna och bli bäst.
Jag vill också hjälpa människor, jag vill verkligen bidra till att människor ska bry sig om sin hälsa och få dem att må bra., helhetshälsa är så viktigt. Jag har verktygen där också, ett spännande utvecklande företag som heter Forever.
Jag vill aldrig sluta lära mig av livet, det finns så mycket roligt att uppleva och att lära sig, och jag vill vara en del av det. In på cellnivå.
Livet, det är märkligt, så mycket ångest för framtid och samtidigt sådan frånvaro av ångest, när man är upptagen med att tänka på annat, göra annat. Utveckla sig eller bara sitta i kassan och jobba och ha huvudet fullt av koder och att le och komma ihåg allt som ska göras. För man vill ju inte framstå som dum.
Men, detta liv sitter jag och håller i trådarna varje dag, jag bestämmer hur dagen ska vara, om jag ska borra ner huvudet i kudden och inte gå upp eller om jag ska njuta av ett fotbad i soffan framför tv´n. jag väljer om jag ska undanhålla mina barn morden som rullar förbi på tv eller prata riktigt riktigt allvar med dem. Jag kan välja hur mitt humör ska vara trots att livet som rullar på inte alltid klappar mig på axeln och ler…men jag har många andra i livet som gör det, så det kompenserar liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar