Jodåvars, den där meningen har jag tänkt på många gånger. Den andas hopp men det finns också ett stråk av misslyckande i den. För tänk om man inte skulle lyckas med det man föresatt sig, ska man verkligen se sig som misslyckad då eller är det mina hjärnspöken som är där och fluffar om…
Misslyckad är ett minusladdat ord. För ibland tryter orken, laddningen finns inte där, urladdningen är total. Och då får man kanske bevittna och det är då jag känner mig så misslyckad. Som om man bara kom halvvägs liksom, inte ens good enough. Kanske dumt av mig att tänka så men jag är så kass på att uppfylla mina mål.
Men jag vill inte känna mig misslyckad för det. Kanske får sluta sätta mål i stället…vara nöjd med det jag har och är. Var jag är och vad jag är.
Det är så många som behöver mig. Mina barn behöver mig, fast de är coola tonåringar, så kommer det funderingar och tankar som jag vill bemöta och vända på. Lära dem det jag har lärt mig under livet. Det är så stort. Jag är så glad att höra funderingarna, tvivlen för jag vet hur det var en gång. En grubblare som jag var. Kanske kan jag lära dem något och hoppas på att det sker i tid, så de inte hamnar där jag hamnade en gång. I kris.
Fast i och för sig lärde jag mig mycket av kris, jag blev en annan, bättre, om än med tungsinnet kvar men en som också hittat en rutschkana att släpp ut eländet efter.
Och i en familj är det allas ansvar att uppskatta varandra. För den man är, vill vara och blev. Inte kan man välja bort någon för att man inte är tiptop, vi tillhör varandra för evigt. Å vad jag vill lära dem mycket nu när de äntligen frågar. De viktigaste samtalen du har är med dig själv är en. Att över huvud taget ha samtal med sig själv, rationella sådana, ställa upp för och emot, ställa upp saker på minussidan och plussidan, rita en vågskål. Tänk dig att när vågskålen går i botten då är det fan bara att stämpla ut och gå hem. Ingen idé att stanna och le ett dött leende och ha hjärtklappning och ångest och gråtattacker och ont i bröstet.
Frågorna du ställer avgör kvalitén på ditt liv. Därför att, som sagt, att våga ställa sig frågorna i tid gör att det framtida livet inte blir lika svårt, man kanske inte står som en åsna och säger” vadå ska JAG välja, varför då jag vill ju bara jobba och må bra”.
Så är ju inte livet, det går inte bara att jobba och må bra, träna och må bra, vila och må bra, du måste ha lite av allt, du måste leva lycklig och se allt du har NU och inte det du inte har. Du måste se lyckan i det lilla och skita i att den stora lyckan inte har visat ansiktet för dig ännu. Du måste våga fråga dig själv- OCH svara på frågan. För då har du kvalitet. Eller får för eller senare.
Hur man lever med kronisk värk tänker jag vara försiktig att uttala mig om, för jag har bara nosat på området. Jag har levt med stor värk och liten värk och långvarig värk tillsammans med sorg och annat men den har gett sig och den är hanterbar efter vila. När kropp vill ha vila idag får den det, annars kollapsar jag. Jag har begränsad och tillfällig och oändlig ork ibland.
Och är stolt över det. Jag erkänner min sårbarhet, min icke-fulländning. Jag är på trappsteg 5 av 100 i utveckling tror jag, har bara provat ännu.
Jag är inte alltid direktör i mitt liv även om jag försöker men jag ska försöka lära mina barn att bli det. och jag tänker definitivt lära dem att livet inte ska handla om pest eller kolera som handlar om värre eller bättre, värst eller bäst, sjyst eller sämst, bra eller sämre, eller bara uthärdligt.
Jag ska spänna fast dem i berg och dalbanan som livet är och låta dem åka. Ömsom uppåt himlen, ömsom i hissnande fart ner i helvetet i underjorden. Bägge ställena finns, ett suger och båda är livsnödvändiga för att uppskatta det lilla i det stora.
Som att käka äggfrukost med familjen en lördagmorgon.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar