Satt och lyssnade på ”så mycket bättre" igår med E-Type i fokus. Jösses, tårarna rann flera gånger. Att se hur berörd han blev av de andras tolkningar av hans låtar, att hans blixtrande genomsvettiga framträdanden med sina låtar går att göra på andra sätt, måste vara en omvälvande känsla.
Hans berättelse om mamman som gick bort ett par år innan han slog igenom var så stark, man kunde nästan ta på sorgen, hans kärlek lyste igenom. Och hans längtan. Efter att hon skulle ha fått uppleva hans framgång.
Gud vad jag kände ingen mig där. Inte det där med framgång för det har jag inte. Jo personlig kanske men just ensamhetskänslorna, att bara vilja lyfta luren och prata med henne, få höra hennes röst igen, få tröst mitt i kaoset som livet faktiskt är ibland. Jag förflyttades sekundsnabbt tillbaka i tiden till den dagen hon försvann, till gråt och sorg och till alla andra dagar då sorgen varit så svår att hantera.
Och så Laleh efter det. Jösses. Det var starkt.
Dumt nog har jag trott någonstans att det liv han till synes lever, ska vara ytligt och oreflekterat. Hans image omöjliggör djupare tänk, glamouren är total. Men så är det ju inte, de är alla vanliga människor med sorger och ensamhet i sitt bagage. Stort att inse. Och viktigt att förmedla till sina barn att bara för att man har framgång så är man inte förskonad. Livet knackar en på axeln i alla fall förr eller senare.
Det känns som en plikt en plikt att informera mina barn att livet är inte lätt, att det ömsom är ett helvete och en oändlig himmel. En sådan blå himmel som jag älskar. Jag måste tala om för dem att ibland har jag velat stämpla ut och gå hem och lägga mig och dra täcket över huvudet och dö och gråta och spy ibland, speciellt när kroppen inte vill som man själv. Men idag skulle jag inte göra det. Jag får nog medge att min avfärd från SJ kan betecknas som något i den stilen.
Men det vore tjänstefel att inte berätta. Att livet också är orättvist. Att några blir sjuka och några förblir friska. Att någon på en arbetsplats kanske ersätter en annan för att den just nu inte kan, någon får en smula lycka och trygghet ett tag medans en annan inte är tiptopp av olika anledningar.
Ett sätt att må bra nu är att klippa bort säcken på ryggen med gamla oförrätter, misslyckanden, orättvisor, ditt liv är nu, din plikt är att ta det tillvara, du har inget annat liv än från och med nu och du vet inte hur länge du har det. Förvaltar du det inte kanske det rinner iväg, ur dina händer, ditt liv din styrka. Det går väl inte? Så kan man väl inte hantera det dyrbaraste man har?
Det är viktigt att visa sitt riktiga ansikte. Och det är starkt av de här artisterna att visa en sida av dem som vi normalt inte ser, i TV. Annars är det inte på riktigt livet.
Och på riktigt måste det vara livet. Livet är vi i och det är med- och motgång. Inga genvägar, man måste genom allt. Sorg, bedrövelser, skratt, gråt, lyx, fläsk och löksås och ny säng.
Tänk vad ett tv program triggar igång skallen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar