Jag måste vara sjuk i huvudet på något sätt.
Ett par kvällar har jag blivit sittande framför youtube och kollat in bilder, filmer från tsunamies. Japan och Thailand. Det började med en video från en man som surfade och hamnar i en tsunamie-våg, sen spann det på.
Så fruktansvärda scener det är, och jag vet inte varför jag ska plåga mig med det här. En gång trodde jag att det var nyttigt för att förstå förgängligheten, att jag lever bara en gång, att i dag är första dagen på resten av mitt liv, jag får nya chanser varje dag- bara jag ser till att ta dem. Idag vet jag inte.
För allt jag ser är skräcken, känslan av paniken hur de måste skrikit av fasa när de förstod att de skulle dö, bilarna på vägen som försökte fly, människor i hus viftande i panik, de som såg sina bekanta eller sitt folk flyta förbi, ligga under allt bråte. Fruktan. Jag är för evigt dömd att känna det här, jag kan ju inte värja mig, stänga det ute, varför lär jag mig inte?
Och som ett brev på posten kommer mardrömmar. Klockan 04 när jag vaknat min första gång och försöker somna om. När jag väl somnar om så kommer de. Jag ser mina barn virvla runt, försvinna från mig. Jag ser dem. Å gud. Det är så hemskt. Jag är helt förstörd idag på min lediga dag.
Aldrig mer. Hellre gråter jag till ”så mycket bättre” med E-Type än den mardrömmen jag hade i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar