Jag har nämligen alltid ångest för allting. För att jag inte är perfekt, för att jag inte gör allt perfekt, för att jag inte kommer ihåg allt jag hört .
Jag får alltid ställa mig frågan hur var det nu igen, det tar sådan tid för mig att lära mig, det har nog med mängden information jag emottagit under många år att göra. Hjärnan protesterar ibland och dessutom är jag en som ser i bilder. Det underlättar att jag frammanar bilden av det jag ska göra bakom ögonlocken, då kommer det lättare.
Siffror är sådant som blivit svårt de sista åren. Förr kunde jag alla siffror i skallen. Alla Sveriges riktnummer, de flesta av Sveriges stationers koder på SJ, telefonnummer, bilnummer, personnummer, gamla bilnummer, gamla telefonnummer, pinkoder och min mans pinkoder det var ingen hejd på vad jag hade lagrat.
Nu har jag ett helvete att komma ihåg Janssons frestelse och potatisgratäng. Koderna denna gång sitter inte lika bra. Dessutom har jag kassans nummer som jag ”bör” veta för att slippa vara orolig ifall min fusklapp har försvunnit. Den är rätt lång. Fusklappen alltså. Mycket att komma ihåg när man inte sitter där så ofta. Känns inte som om man hinner komma in i det riktigt.
Jag berättade för chefen om mina svårigheter med siffrorna och så skrev jag ner koderna jag skulle memorera och tittade på dem en stund. Sen kan jag i hjärnan frammana synen av min lilla bok och se de där koderna framför mig när jag tänker på Janssons och potatisgratäng.
Skitproblem, i landsproblem jag vet. Men tungt för en trött hjärna. En av anledningarna till mitt tungsinne. Min oförmåga att skaka av mig olustkänslor över min otillräcklighet är en annan anledning. Skit också. Det finns så mycket fint att uppleva därute, som jag verkligen vill. Må bra av de tända ljusen i mitt hus och synen av ett älskat litet ansikte. Må bra över att jag har jobb ett tag.
Jäkla ilandsproblem att invadera mitt sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar