Denna hemska ensamhet, jag står med den, ligger med den, sitter med den, äter frukost och lunch med den, lever med den, 24 timmar om dygnet 365 dagar om året, jag har trots terapin inte riktigt förlikat mig med att jag har den, känner den, inte kan mota bort den. Oavsett vad som sker i mitt liv.
Jag har som sagt gläntat på en del kastrullock och hittat saker som jag förstår varför jag känner den. Den och hemlängtan, hemlängtan som har skrikit i mitt sinne i hela mitt liv. Det har ekat i skallen så många gånger och jag har gråtit alldeles för mycket. Efter något som inte kunde botas. Bara lära sig leva med det. Men hur kan man lära sig leva med en känsla man inte ens visste vad det var? Som barn?
Stundtals idag mår jag så fruktansvärt bra så bra och myser i mitt hem och då är den borta. Men sen kommer de där vägskälen få jag måste välja och ingen kan göra det åt mig och då är den där. Den sitter där på min axel, knackar mig på ryggen och ler ett varggrin då jag vänder mig om. Den visar fingret åt mig. Den vet min sårbarhet. Den är min akilleshäl. Den ger mig spykänslor. Alldeles för mycket allvar i livet, för lite skratt, för lite sorglöshet. Hur blev det så här?
Jävla ensamhet. Jag sitter och skrattar med mina arbetskamrater på lunchen, vi skämtar och gör miner och låtsas. Vi har så roligt så jag dör. Jag skrattar så jag kan skära mg av misstag. Håller på att tappa fiskpaket och få ryggskott av rörelsen. Gud jag vill skratta, vi ska showa där, vi ska ha kul där det är ett så bra ställe, ett ställe för välmående i vardagen och jag vill att vi ska få kunderna att le.
Men vi har allvar också. För att livet är allvar. I allra högsta grad. Livet är inte att leka med.
Och då kommer det. Sen när jag är. Ensam . För då är jag. Ensam. Känslan kommer som en tsunami.
Ensam ensam ensam, jag har gått i terapi och fått häva ur mig all ensamhet, allt hat och all likgiltighet jag känner inför faktumet att jag är ensam. Inne i själen. Varför? Varför har jag alltid känt såhär? Jag vill ju inte vara ensam. Jag vill inte säga ja bara för att vara till lags, inte bråka. Låta allt vara, låta allt passera. Bara för att slippa bli ensam. Jag hatar att vara ensam.
Det är egentligen inget mörker i mina ögon längre. Eller, det varar inte lika länge längre. Jag har lättare att ta mig upp, det är lättare att ta in regnbågen igen som bländar. För ibland är det så. Det bländar mig, livet. Så att jag nästan slutar andas, av vördnad. Både då jag går ut med en hund, när jag sitter i min soffa med myssockor och när jag lyssnar på ett barn som sover. Fikar med min gamla jobbarkompis på SJ, eller lyssnar på ”Angie”.
För hellre bländad av livet några sekunder än totalt mörker eller ens gråzon. Min livspalett ska bannemej inte innehålla en enda grå färg. Jo bara som ögonskugga ihop med lila. Då är det snyggt.
För jag vill inte längre leva i gråzon, vill inte längre ha tungsinne. Vill liv, hav vatten sol, vacker höst som passerar alldeles för fort, alla delar i lika mängd ska fylla mig, mitt sinne. Vill inte oro. Vill bli trygg. Här i min soffa, där i delin, där jag kan få ett lönebesked som räcker istället för bidraget. Vill kasta bidraget nu, vill ringa FK , AF och säga att jag har jobb nu jag behöver inte er längre. Tack för den här tiden. NU!
Är min tid äntligen kommen nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar