Svettig generad och röd om kinderna kände jag mig i påskveckan, då man fick bekänna färg i delin. Kvantumskicka, påskskinka, källarrökt, lönnebergarökt, herregud fattar ni vad det är att hålla i skallen? Och vilken pastej är grovmalen nu igen? Är svensk lufttorkad skinka torrare än den italienska? Var hittar jag mer bog? Varför är Kvantumröran rinnig?
Det är för löst vispad grädde…(Vissel vissel)
I påsktider var det laxfile som skulle vägas mätas och måttas och just det där momentet måtta har jag ett litet problem med. Vi kan också benämna det höftproblem. Eller ren och skär osäkerhet kanske. Jag har lyckats ganska bra hittills men också höftat ett par hekto fel. Såg dock inga ljungande blixtar ur ögonen för det, tur. .
Alla vet att jag inte gillar att höfta, och därför påtalas detta ord med jämna mellanrum bakom mig, jämte mig, en bit bort, ackompanjerat av breda leenden.
” Mia, höfta lite”. Speciellt min praktikparhäst gillade detta, för hon går på hotell och restaurangskolan och har antagligen övat upp den färdigheten mer än jag. Hon sa nog det ordet flest gånger av alla, vetandes hur stel jag blir av skräck. Tur hon log i alla fall.
Hmm…hemma har man ju inga problem att höfta med sådana världsliga ting som köttfärsskyddningen men det blir en helt annan sak då de förpackade små biff a la lindströmarna eller köttfärslimpan ska ut i disken, uppskurna, packade vägda och etikettsatta åt rätt håll…för tänk om någon klagar…och praktikantjäveln får skulden.
Så det måste vara det där lilla självförtroendet jag trodde jag hade övat upp som spelar mig ett spratt igen. Blir så osäker fast jag helst vill le och kunna allt direkt. Typiskt mig.
Jag har ett tag till på mig att drillas innan jag får leka Bambi på hal is, tack och lov, sen kommer jag att glida fram och kanske till och med våga fråga, var det något annat? Vi har…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar