Har visst inte skrivit på ett tag. Man pendlar mellan himmel och helvete. Mycket information, rutiner som ska sätta sig och en förlamande trötthet. Känns som om man får börja om i kassan varje gång och det skapar frustration hos en med höga krav på sig själv.
Därför att jag inser att jag inte hänger med i samma omfattning som förr. Mina år i hetluften med stress och skäll och det sakta bortnötta pansaret tar ut sin rätt, sårbarheten som blottlagdes och sorgen över att arbetslivet och därmed privatlivets kämpande är ständigt mig i hälarna.
Jag motar bort dem med ett milt leende men i vargtimmen river dem. Och medför trötta morgnar, middagsvila raklång.
Försöken att upprätthålla en meningsfull fritid börjar rinna ut i sanden, allt handlar just nu om att göra mat och vila. Försöka pussa det barn som fortfarande är mottagligt och förhöra en läxa. Har nästan gett upp tvätthögarna och uterummet.
Heltid är tufft. Ställer höga krav på återhämtning.
Och så stinker jag fisk när jag kommer hem. T-shirten under jobbt-shirten stinker fisk. En ny företeelse i mitt liv.
Detta beror på att jag är tvungen att häva mig över kanten för att nå de små forellerna, abborrarna eller den populära skagenröran. Är fortfarande lite rädd att välta den lilla räkbakelsen när den ska i paketet eller råka tappa en stor krabba i ättiksströmmingsplurret.
Det känns som om kungsfisken och torsken och laxen stirrar på mig från sin isbädd. Kan inte tolka blickarna.
Tur att man har stöttande arbetskamrater som inte verkar tröttnar när jag tjatar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar