Med sorg i hjärtat läser jag artikeln om domaren Eva Enetjärn som dömde en pappa som misshandlat sin 13 åriga dotter till lägsta straff för att han ansågs provocerad av dottern. Även hennes chef ansåg att det var rätt att sänka straffet för en förälder som slagit sitt barn.
Obegripligt. Det ska inte vara tillåtet att slå sina barn, oavsett om de käftat eller inte. Det är inte tillåtet enligt lag, det borde varken enligt det sunt förnuft eller samvetsmässigt vara tillåtet att slå sina barn.
Hemmet är den plats där barn ska vara trygga, och det är vi vuxna med våra agerande som ska vara förebilder och visa att vi är värda att få deras kärlek. Det gör mig så sorgsen att våldet närapå ” sanktioneras” av en domstol som ska skydda oss alla mot övergrepp och våld.
Om inte vi är förebilder vad är vi då? Om vi slår istället för att ge kärlek, om vi slår dem så blir det ju tillåtet för dem att slå oss och andra. Hur kan detta vara möjligt? Att slå det man är satt att skydda mot samhällets galenskaper, att slå det närmaste man har. Att över huvud taget tänka tanken att man ska slå? Där våld finns är kärleken borta.
Jag är förstummad. Våld är så hemskt, så fruktansvärt.
Jag är inte nån superhero, jag har mina fel och brister, känner en anings stress ibland och lyssnar inte i den omfattningen jag bör alla gånger. Jag tillåter skitmat ibland för att jag inte orkar laga bättre. Jag bäddar inte alltid rent varje vecka, stryker inte kläderna längre, dammsuger när det behövs. Jag tänjer på gränserna för utevistelse för min 16 åring, fast jag kanske inte bör, jag tvättar inte fönstren förrän jag måste.
Men mitt hem dryper av kärlek. Till de här barnen, till mig, till mannen, vi är ett, vi hör ihop, nu och för evigt. Dessa barn kom till mig av en anledning och om jag inte vrider ut och in på mig för att förstå, utveckla mig och ständigt bli en bättre människa så gör jag fel.
Jag har inte och jag kommer inte, aldrig någonsin att bära hand på mina barn. Då vore jag förlorad, allt vore förstört för evigt. Det fanns ingen väg tillbaka. Lyckan vore borta.
Jag och alla andra föräldrar finns här för att skydda våra barn. Något annat är otänkbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar