Just nu när jag skrivit en del och tänkt så intensivt på mina föräldrar och min älskade mamma ett tag, så känns hon väldigt nära mig igen. Hon vara bara i detta hus en gång så jag har inga minnen av henne här. Däremot minns jag fotografiskt mitt barndomshem och alla prydnadssaker, vilka lådor som innehöll papper och att skorporna förvarades i gula plastlådor.
Jag minns den bottenlösa sorgen då jag var tvungen att begrava och gravsätta henne då jag var höggravid, den hemska tomheten som infann sig då man insåg att nu du nu är du ensam kvar, hon kommer verkligen inte tillbaka. Men idag kan jag tänka på detta utan att gråta hejdlöst. Jag är vuxen och stor och jag kan hantera det nu. Jag vet att jag får sörja och jag har sörjt, jag kapslar inte längre in sorgen.
Men idag smällde en lampa igen och jag har fått det förklarat för mig att det är så hon visar sig. jag ler numera när de smäller, jag vet att hon är här. En god vän till mig som har mediala kunskaper har känt henne här, hon finns här ofta runt mig. Jag tvivlar inte på det, men tecknen kommer ojämnt. I perioder grubblar jag inte så mycket men nu har jag gjort det och så visar hon sig för mig. Hon är här för mig, det kan jag vara säker på.
Jag var förresten ute på hundpromenad idag innan det eländiga regnet kom, och jag njöt. Det blåste friskt men det var så himla skönt att få komma ut trots detta. Jag behöver verkligen det, jag som har så lätt att sätta mig ner och deppa ihop. Så underbart att komma ut och få röra på sig, och jag behöver i hög grad det i kampen mot kilona.
Som förresten har stannat på -4. Bara 6 kvar, suck. Men det kunde varit värre. Jag får ändå vara stolt att jag tagit steget och satt igång förändringen i alla fall.
Men senare på dagen, när regnet hällt ner några timmar, då undrade jag varför man skulle bege sig ut. Då undrade jag vad det var för mening med denna dag, min minste kom hem dyblöt och hade glömt profilprylarna och curlingmammahjärtat tog fram bilnycklarna och skjutsade ner honom till Ramdalen och hade tänkt hämta honom också men då hade han gått hem själv i regnet ” vi slutade tidigare” . Inget gnäll, that´s my boy!
Min andra store pojke njuter också plötsligt av familjemiddagar, tacos idag som dessvärre gav lite orolig mage efteråt men jag är så glad över den nya familjesituationen, där vi sitter ihop, det som är så svårt för idrottsfamiljer men egentligen nödvändigt eftersom inte alla har samma intressen.
Men idag mys och gos och god mat och djupa tankar och glädjande promenad och vyer och hutter och frys, precis allt som livet är hela tiden, dygnet om året runt. Det har jag haft idag. Sorg efter min mamma men glädje att hon är här. Glädje över mina barn.
Hela tiden dygnet runt….önskar bara att alla fick uppleva det här. Och så önskar jag så intensivt att den lille fyraårige pojken som bragts om livet fanns kvar i livet, för sina syskon och föräldrar.
Men jag bestämmer inte över livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar