PTS

Jag vill på inga sätt förringa diagnosen PTS, det vill jag ha sagt. Jag vill inte förringa det människor i krig har varit med om, det vore känslolöst av mig och jag är absolut inte kallsinnig. Men jag lever i min värld, i ett i-land som känslomässigt har varit ett u-land i 10 år, under den fanatiska osthyvelns decennium.

Ett land där man skrattar när någon gör bort sig offentligt, landet där man tittar bort när någon skymfas offentligt av uppblåsta egenkära individer, där mobben gaddar ihop sig och går till angrepp när de är tillräckligt starka och desperata. Det är bara det att det är alltid fel människa som får ta skiten. Jag vet att det har krossats rutor på stationer av vanmakt över försenade tåg på SJ. Jag vet att tågmästare har gått hem gråtande mitt i sin tjänstgöring, jag vet att jag suttit med pulserande nerver i mitt öra, andnöd och hjärtklappning över tingens tillstånd.

Jag har fortfarande hjärtklappning ibland trots att jag inte får skäll. Idag är jag snäll mot mig själv och när jag är leden bäddar jag ner mig med en jättemjuk filt och gosar. Men försök inte skicka männen i vitt på mig med tvångströja, jag vill bara leva. Njuta. Nu äntligen.

För efter 18 år på SJ känner man sig som om man tjänstgjort i krig.

Enligt Örebro läns landsting, psykiatri och habilitering, är kännetecknet på post-traumatisk stress en samverkande uppsättning av olika ångesttillstånd som utvecklats som en konsekvens av att individen har blivit utsatt för en traumatisk livshotande händelse som krig, olyckor, naturkatastrofer, sexuella övergrepp och misshandel. Den ångestdrabbade försöker ofta att undvika allt som får en att minnas: tankar, känslor, sysslor, situationer. Därmed kan också förmågan att uppleva vissa känslor som kärlek, närhet och vänskap gå förlorade och få förödande konsekvenser i det vardagliga livet.

Kännetecken på post-traumatiskt stress;

• Ha upplevt, bevittnat eller konfronterats med en eller flera händelser som involverar faktisk eller hotande död eller allvarlig skada, eller ett hot mot den egna eller andras fysiska integritet.
• Reagerat med en intensiv rädsla, hjälplöshet eller fasa. Vidare skall den traumatiska händelsen återupplevas på olika sätt och den drabbade undviker stimuli som associeras till traumat, eller uppvisa en känslomässig avtrubbning.
• Symptomen består av plågsamma minnesbilder, svårigheter att koncentrera sig, sömnsvårigheter, mardrömmar, irritation och labilitet, förvirringstillstånd, olika fysiska symtom, ångest och depression.

Alla psykiska besvär efter ett trauma är inte posttraumatiskt stress. De flesta som utsätts för trauma utvecklar inte posttraumatiskt stressyndrom. Många som får diagnosen förbättras spontant, det vill säga utan behandling.

Puh…tack och lov…

Vid behandling har det sociala nätverket en stor betydelse för möjligheten att kunna bearbeta ett trauma normalt.

Yes härliga tider, nätverk har vi ju alla…det är därför ingen går ner sig i Svea rike.


Kontakta vården
Om du eller en närstående varit med om en traumatisk händelse och känner igen symptomen ovan bör du kontakta din psykiatriska öppenvårdsmottagning.

Consider it done…

Men varför sjukskrev jag mig inte, tänker ni säkert. Hur stod dumhuvudet ut så många år? Jag ska förklara. För det var inte jag som var sjuk det var samhället, förhållandena, situationerna, jag var bara den friska som till slut inte kunde hantera orimligheterna och bristen på rimlighetsbedömningar i nedskärningarnas tidevarv. Men när man tillslut inte stod ut längre då var man tvungen att fly, för krafterna var slut.

Vi var ett litet antal som tänkte och funderade och tyckte saker var fel och när vi inte fick gehör så flydde vi, bra sargade till kropp och själ. Men det viktigaste att komma ihåg var- vi var inte sjuka! Det var vi som var friska.

Fast inte har världen blivit nå´ bättre på dessa tre åren.

Kanske det mest sorgliga i sagan. Eller mardrömmen.