Ibland, när min melankoliska sida slår till, som igår kväll, då var jag arg igen. På de som stod i kön och svor, svor över vilken tid det tog, ”jag ska för fan med tåget nu och ska handla nu och inte sen”. På de som fortfarande står i kö och svär.
Jag hade till och med en kund en gång som när hon inte kunde acceptera de regler som gällde önskade att hon ”gjorde det riktigt jävla besvärligt för mig nu”. Hon var säkert tio år yngre än jag, van att få det hon ville av sina föräldrar, satt på en piedestal, lärt sig sin rätt att gnälla.På en kassörska.
Denna strävan efter att vara mer välbärgad än andra, ha mer pengar än nån annan, ha ett bättre arbete så man kan visa sin makt, den är nedbrytande. Eller har det bara med desperation över det egna livet att göra. Det att somliga verkligen VILL trampa på andra istället för att ge dem ett leende?
Det faller dem inte någonsin in att ge den där jävla kassörskan en klapp på axeln så hon står ut med sin situation.
Så sorgsen.
Det är bättre att värna om sitt. Att kanske ha det lite bättre för då känner man sig inte i underlääääääääge. Att känna sig i underläge det gör ganska många idag. Som inte släpps in, som släpps in men får skitanställningar, skitkontrakt, och dessutom sliter skiten ur sig för att visa framfötterna. Som det alltid varit. I alla tider har det varit herrskap och tjänstefolk. Så också nu. Inom vård, skola, vilket säljarbete som helst. Några har det bra och några mindre bra, för att Sverige ska rulla. Så självklart.
kan du verkligen skälla på en kassörska eller en skoförsäljerska eller skälla på en servitris som gör sitt bästa under de förutsättningar hon/han har?
Och varför gnäller så många över vad allting kostar samtidigt som de ståtar med modekläder eller shoppingpåsar? Varför suckar vissa över hur lång tid det tar i kön och går sen och strosar? Svär över tiden det tar i kassan och ställer sig obekymrat och prata och skrattar på torget? Vad lever de för liv då? Har de öppnat ögonen över huvud taget?
Ni är alltför många som inte vet hur det känns för den i kassan, den i vården som får skäll för det som någon annan bestämt och planerat, ni vet inte hur det känns för den som arbetar med barnen då chefer inom barnomsorgen infört förändringarna utan några som helst konsekvensanalyser, som låter personalen ta konsekvenserna, för att de är ålagda att göra det och inget annat.
Somliga skäller på varandra i kön och tränger sig. Blänger på kassörskan för att hon inte hunnit, inte öppnat i tid. Trots att hon gjort det hon ska och oftast mer ändå. De flesta idag är pressade av tidsbrist. Som förskoleläraren på dagis, som undersköterskan på äldreboendet eller mellanchefen. Bedrövelse.
Och de som inte vet alls - väljer att blunda kanske- de är lyckliga som sluppit uppleva detta. Fast jag ber att även de ska öppna sinnena för hur världen är i verkligheten för oss alla.
För det finns inte bara en sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar