Jag finns här av en anledning. Jag trampar på den här jorden för att jag ska vara en medmänniska. Till de som tillfälligtvis är lite svagare, lite mer sårbara, lite mer i behov av stöd.
Jorden är på sin resa i kosmos oavsett vad som sker härnere. Stjärnorna finns på himlen, solen lyser runt klotet oavsett vad som händer. Tsunamis, laviner, tyfoner, översvämningar, stölder mord, misshandel. Allt händer överallt.
Och här är jag. Svag, sårbar, i behov av stöd. Av olika anledningar har alla mina händelser, stora som små längs med livet format mig till den jag är idag. Jag är här, lika sårbar som alltid men kanske just nu lite stark, tack vare att jag tagit hjälp att hantera, reflektera över livet i sin storhet, till fullo.
Stark såtillvida att jag lyssnar på min trötta kropp, min uttröttade sinne. Tingens tillstånd utmattar mig ständigt och jämt. År efter år.
Jag har fortfarande inte alla svar på vem jag är eller var, ska bli eller varför allt sker. Allt kan man inte veta, jag går ju på heltid i livets skola. Jag får skickat läxor till mig som jag ska dra lärdom av. Det är som att lektionen aldrig tar slut…
Och varje dag måste jag förhålla mig. Göra bokslut över dagen för att kunna hälsa den nya dagen renskrubbad och lycklig. Jag vill vara stark och veta hur jag ska agera i alla situationer. Men så är det inte, för varje dag gör man ett antal missar som hänger sig kvar med hullingar och inte lämnar en oberörd. Chansen att dra lärdom måste vi ta varje dag och kanske inte tycka att det är dumt och onödigt allt som händer.
Fast jag tycker det är dumt och onödigt att jag inte kan klara mig på 8 timmars arbete i veckan och därför tvingas stämpla på heltid i stället. Det är svårt med jobb, det är inte så lätt att kombinera med annat heller nu, det finns liksom inte. Ännu. Vem vet- kanske det dyker upp något snart, jag börjar redan förstå det nedbrytande med arbetslöshet och jag är glad att jag inte la min röst på något alliansparti, som ställt upp dessa regler.
Jag hoppas att jag har redskapen och verktygen nu gör att skapa ett meningsfullt liv, att jag kan hitta svaren därinne i mig. För just nu är det så tyst omkring mig här hemma. Jag orkar inte med ljud så det är alldeles tyst. Skönt. Jag borde kunna ha tid att lyssna inåt nu äntligen. Känna tillit, hopp och tro på det jag lärt mig under året, tillit till att jag flyter fram på livets flod och att jag kan bara följa med och göra det bästa av nuet.. .
Inte leva därframme eller i dåtiden. Jag vill vara lycklig i livet. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar