uppfylld...

Ibland undrar jag vad det är för konstellation stjärnorna står i.

I går var jag på möte på arbetsförmedlingen och kände mig totalt nertryckt efteråt. En kontrollmyndighet åt a-kassan som meddelar om jag tackar nej till jobb eller inte skulle komma när jag ska komma så jag blir avstängd från a-kassan. Fick återigen bekräftat att jag tillhör det tuktade folket, det brände bakom ögonlocken, jag har gjort mitt bästa i alla år liksom…

Jag har ju aldrig varit arbetslös i hela mitt liv förut och inte anser jag det vara mitt fel heller att jag nu är utan jobb men nåt mer hotfullt än det där har jag inte upplevt på länge. Kontakterna med a-kassan är frostig måste jag säga, det är inga vänliga ord eller någon form av empati man möts av. Gör man ett fel blir det utredning och man ska skriftligen svar, svaret kan bli ” vi anser inte att dina redogjorda skäl förändrar vårt beslut”.

De myndigheter som Sverige är uppbyggt runt fungerar märkligt och det finns ingen att klaga hos. Ingen lyssnar. ” Det är arbetsgivarens marknad, det är makten som talar”. Det hörs hårresande historier från öst väst syd och norr om hur man blir behandlad i Sverige idag, sjuk eller frisk.

En egoism som går utöver allt annat. Ingen orkar tänka längre, alla bara gör det de är ålagda, empati och medkänsla är snart utraderade ur myndigheternas dokument. De som är ålagda att genomföra det som riksdagen bestämt och som regeringen genomfört. Ingen kan ställas till svars, alla bara genomför. Det är inte mitt bord…

Det tog till exempel fem(!) 5 månader att få en dags vård av barn utbetalt i våras, undra hur det skulle gå om man blev riktigt sjuk…hjälp…

www.fk-attraktiv.blogspot.com. kolla den förresten. Mycket intressant!!!

I alla fall, igår kväll reser jag mig från datorn en stund och får för mig att sätta på TV´n. 20.13. Jag tittar aldrig på TV. 20.13 stod stjärnorna i rätt position.

Det är Broder Daniel på TV på K-special. Dessa unga djupa jag vet inte om jag ska kalla dem män, som har så mången tankar om sitt liv, om framtid och dåtid och nutid. Det är återigen Frölunda som rullar förbi därute och det är skrikande fans på Way out west. Jag minns låtarna, jag gillade dem också men jag gillar att höra deras tankar, speciellt den där spröde Henrik Berggren, filosofen, så annorlunda, så egen, så grubblande, han vet så mycket och får fram det.


Vad är det med Frölunda som gör att flera visar det på film ? Mitt hus där jag bott, gatorna där jag gått, åkt, cyklat, ställena jag så gärna återvänt till år efter år, de som betytt något. Tristessen som fanns och antagligen finns och skulle funnits om jag vore 15 idag.

Men det skulle kunna vara ett så vackert ställe egentligen. Har man inte sett Frölunda i kvällsljus mot blå himmel har man missat nåt. Det är stället att filosofera på.

Varför återvänder man dit, vad är det som gör det värt att visa dessa höghus runt torget, de är ju så fula? De är värda att visas för att de är fyllda av drömmar och elände, av historier och hopp, de är fyllda av människor och minnen som format oss och det som får oss att le lite svagt ibland, av glädje och melankoli.

Över hur underbart det var då livet, fast det antagligen inte var så underbart för mammor och pappor, de måste levt i ungefär samma verklighet som vi gör idag. Jag ska inte kalla det helvete.

Jag ser dessa gråtande pojkar och flickor på konserten, minns mig själv, mina drömmar, min sprödhet, osäkerhet, mitt sökande efter något. Hur man lyssnade på andra texter och grät av sorg över hur svårt det var att vara tonåring.

Jag skulle vilja veta när dessa ungdomar är i vår ålder hur de mår, om deras drömmar slog in, hur de fick kämpa längs vägen. Jag antar att de kommer att le åt sin medverkan i konsertfilmen. Sina tårar, sin uppfylldhet av Broder Daniel.

De uppfyllde mitt sinne. Igår kväll. I 40 minuter. Wow!