För dessa barn kunde jag redan från start utkämpa krig, dö, ljuga och slåss. För våra vuxenliv blev ju med ens inte lika viktiga längre, perspektivet försköts verkligen en lång tid framöver. Efter att de anlände bestämde jag mig för att komma helt frivilligt i andra hand. Det är sånt man gör bara. Av kärlek.
Vi gick där med vagnen. en tiger och en tigrinna, som skulle offrat våra liv om någon attackerat.
Problemet med att komma i andra hand blev att det plötsligt varat för länge. De är så stora nu så jag behöver inte komma i andra hand längre. Jag behöver inte förskjuta mina egna behov, jag har äntligen förstått att jag måste komma i första hand för att jag ska orka med livet och dem och mig själv. Plötsligt är jag den viktigaste, jag är i blixtljuset.
Mina äventyr då, i det dagsljuset som rådde är tyvärr förmörkade av sorg. En mamma som lämnade mig för tidigt mitt i all glädje över det första barnet gav obeskrivliga känslor att hantera. För att kunna hantera sorg och glädje utan hjälp får man stänga av, och det var det jag gjorde. Stängde av sorgen och byggde mig en bunker och sen levde jag i den alldeles för länge. Jag stod inte ut att vara utan henne så jag stängde av. Likväl som jag stängde av någonting när pappa dog när jag var 14 år, så jag hade senare ganska många lås att låsa upp. Och det samtidigt som jag hanterade allt annat i livet med allt som alla upplever, stress och press, arbetssituation, hälsa, fritid som inte fanns.
Frånvaro av närvaro.
Men sorgen är jag ur nu, det var som att vara i ett eget krig och resten av livet runt mig var en fiende. Jag gav mig inte ro att sörja i tid. Det tog alldeles för lång tid att släppa loss sorgen. 15 år. så när jag tog tag i det och fick hjälp att känna, fick hjälp att förstå att man får sörja fast det gått så lång tid och jag är inte alls dum i huvudet som gråter efter mamma ibland så släppte allt, och livet började om.
Så av sorgen har jag lärt mig att leva. En ängel med blont hår lärde mig leva igen. Gjorde så att jag vågade. Och detta trots att jag vet att fler sorger kommer att komma och som kommer att vara hemska, jag kan inte ens veta om jag är rustad för dem. Sorgen sker inte för att livet är jävligt mot just mig. Alla ska dö en dag. Tiden är utmätt. Rättvist eller inte, antagligen inte- men ett faktum. Svart faktum ja.
Ingenting sker utan orsak, att vi föds och dör hör till. Det är en tidsfråga. Det är ju nuet jag måste göra till en gynnsam plats, till den bästa platsen för oss att leva på, vi måste ha ett liv med mycket kärlek i. Det kommer att rädda oss – kärleken. Det låter banalt i tryck men sätt dig ner slut ögonen och tänk på vad som är viktigare än kärleken, jag tror du kommer till samma slutsats som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar