Känns som om jag inte orkat reflektera och fundera på ett tag. Har varit så sjuk och förkyld så länge bara legat och läst och vilat. MEEEN kroppen, den arma kroppen behövde väl det, det kanske var ett sätt att säga stopp, nu får du lugna ner dig lite. Efter en intensiv sommar med en veckas semester och ont här och var så säger den ifrån, det vore konstigt annars. Jag vet ju innerst inne att den varnar mig, skickar på mig lite ont och lite snor för att jag ska stanna, och ändå låtsas jag inte om att jag kör så hårt.
Så ibland rämnar den där muren, eller om jag ska kalla en mur, jag har ju raserat den. Bunkern jag bodde i för länge. Och då känner jag hur skör jag är innerst inne. Så väldigt oskyddad vandrar jag genom dagarna, mitt öppna hjärta tar in och tar in och ibland behövs bara en vindpust för att jag ska falla. Jag har öppnat mina ögon för länge länge sen, jag tror inte längre jag kommer att sluta dem. Skalet har aldrig varit speciellt hårt på mig, det har tyvärr alltid gått rätt lätt att skrapa bort det. Visst tar jag mig upp lättare nuförtiden när jag faller, men jag blir lika förvånad över att kroppen härjar med mig.
Jag har i alla fall skapat lite nyordning här hemma. Det känns som om jag alltid står och lagar mat eller plockar med kläder och städar och annat tråkigt. Hushållsarbete är hemskt tråkigt när man gör det själv, och inte har man något för att man curlar de där små liven, så nu har jag infört en matdag var i veckan, då barn får bestämma vad som ska ätas , de får handla och laga och ställa in i diskmaskinen. Ångrar att jag inte gjort det förut, att jag bara pulsat på i hushållsträsket.
Det spelar ingen roll vad de lagar för mat, de får bestämma och jag bistår med råd och så tills de lärt sig själva. Jag är mammahäxan men med en mjuk hand på kinden när de gjort det bra och visat att de vill , vi har så mysigt när vi sitter ner, allt det jag saknat under alla år kommer nu och uppfyller mig ända in i mammahjärtat.
Jag står jämte och längtar efter att pussa dem på kinden, jag är tacksam att de är här och över att det finns hur många dagar som helst för oss att vara tillsammans på. Ibland får jag en plötslig kram. Jag mår så bra så jag kan sväva efter alla jobbiga år, att hushållsträsket blivit ljusare.
Mat blev likgiltighet = måste. Det blev skräp det blev skit det blev olycka och det gav jag vidare till dem. Nu är det vi, vi sitter ner och har mysigt och det känns så tryggt.
Hjärtat är fullt.Och ljust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar