Och min minste. Inte går det att bortse från att han finns. Nu när jag börjat fundera över de där barnen, de där milstolparna i livet igen.
Grönbruna ögon, med tiden allt mörkare hår. Finns i mina tankar dygnet runt. Han är tretton, känslig ålder. Han är i motsats till sin bror lite slutnare, kräver mer ensamhet. Mer självständig. Vill bli självständig. Helt rätt. Kan jag inte klaga på.
Lika älskad. När han var nyfödd och barnmorskan gjorde hembesök så sa hon milt ” det där är inget lugnt barn”. Och nej, det var han inte, han kändes jämt i magen, märktes hela tiden.
Det fanns en tid då han krävde mest av mig, de krävde båda två allt av mig men han verkade komma först, och det kändes som det behövdes. Han var den som behövde den fastaste handen, behövde få de två vägarna visualiserade för sig, gör du si händer det gör du så händer det…
Icke desto mindre har han utvecklats till en stor social begåvning med ett vinnande leende som tar mamma med storm och fyller henne med ömhet. Han är inte för stor för pannkakor ännu, helst amerikanska” med socker” eller kanske blir det nu ” med sirap mamma”.
Han blir gärna förhörd på glosorna ännu och tittar på mig under lugg när jag exakt vet var hans efterfrågade pryl ligger. Då säger jag ” det är för att jag gåt mammaskolan…” och då spricker han upp i ett leende samtidigt som han skakar på huvudet åt mig.
Icke desto mindre blir jag arg på honom ibland. När han gjort saker han inte får, som blir dyrt för oss här hemma. Saker med sin cykel till exempel, som den andre också gjorde i den åldern. Då kommer mina bekymmersrynkor fram och jag suckar ” varför är de inte rädda om sina saker” . Som jag gjort ett antal gånger förut.
Å dessa barn. Vad jag älskar dem. Vad de ger glädje lycka åt våra liv. Vad kraft jag kan hämta där. Antar att ilska och kärlek går hand i hand.
När man varit med om förluster genom livet så framstår det man har så värdefullt. Det gör mig utmattad ibland, både kärleken och tankarna på de som försvunnit ur mitt liv för tidigt.
När jag började skriva lite försiktigt på Hemmaföräldrar så handlade det mest om barnen, det ser jag nu. Jag i förhållande till dem, men också till världen, kärleken i förhållande till saker och prylar och vi förhållande till världen utanför. Det är lätt att låta förmäten kanske, jag dömde nog lite hårt på den tiden. Andra alltså.
Jag vet att man kommer till insikt om vad som är viktigt i livet i sinom tid. Jag hör funderingarna överallt, tvivlen, undringarna. Den diffusa känslan av att något är fel, att man inte lever det liv man borde. Det är få förunnat att leva fullt ut idag känns det som. För många är bara vid liv. Inklusive jag ibland. Korta stunder av närvaro finns dock.
Ibland är jag tvungen att stänga världen ute också, och bara gå in i mitt hus och inte se. Bara bry mig om mig själv. Och älska mig som jag är, med mina fel och brister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar