Vet inte om jag måste utveckla tänkandet i förra inlägget lite. Hemlängtan, en fanatisk rädsla för ensamhet, att bli lämnad. Jag förstår nu var någonstans i mina skrymslen min egen rädsla för att lämna mina barn är hämtad ifrån.
Jag fullständigt hatade att lämna bort dem till dagis, varje dag, varje vecka, eller till deras farmor ens för en natt. För jag minns hur illa jag tyckte om att bli lämnad, den fruktansvärda förtvivlan när jag visste att jag skulle vara utan mamma ett tag, eller när hon bara jobbade. Tidsperspektivet var inte direkt utvecklat. Jag trivdes aldrig hos någon annan, dagmammorna jag var hos fungerade inte så bra. Tänk att man kan ha minnen så långt tillbaka…jag var kanske tre…
Så mamma och jag gick till dagmamman och hade så roligt på vägen och sen satt den där klumpen i halsen där hela dagen. Varje dag. När de var borta på semester en vecka och farmor skulle passa mig, fanns klumpen där.
Jag var ledsen. Så sorgset. Så plötsligt förstår jag var min sorgsenhet kommer ifrån, jag har alltid känt mig så sorgsen. Och rädd för att bli lämnad. För att pappa höll på att lämna oss i en hjärnblödning när jag var 4 år. för att han lämnade oss sen när jag var 14. När man är 14 och den ena föräldern går bort så väcks omedvetet tanken att man kan bli lämnad ensam. Igen. För den andra föräldern kan ju också dö. Så rädslor och ensamhets känslor har funnits i mitt liv och för att inte tänka på dem så lägger man locket på.
Så det är lika bra att medge att även om jag inte har någon hemsk uppväxt med missbruk eller övergrepp så har min uppväxt påverkat mig lika mycket som mina barn kommer att vara påverkade av våra ageranden i vardagen.
Jag hoppas vi skött oss någorlunda.
Det var boken jag skrev om i förra inlägget som väckte saker. Att nudda vid botten Sally Brampton. För jag har nuddat vid tanken förut, de lämnade faktiskt bort mig och jag vet inte varför riktigt. Om hon var tvungen att jobba eller om hon var så slut av att jobba och ha småbarn och en sjuk man. Hon hade dubbla jobb ett tag. Nog slet det på henne, som det måste ha gjort på alla kvinnor genom tiden.
Men hon var så lugn och tillfreds när jag var tonåring, min mamma, tryggheten själv. För mig, därför var det så tungt när hon senare försvann för tidigt och aldrig fick se mina pojkar. Vissa saker har jag fortfarande svårt att prata om, känslorna vid begravning och gravsättning, de är inte viktiga just nu här. Alla som varit där vet ändå.
Och som sagt, hon hade ett barnbarn hon fick njuta av, dessvärre inte mina pojkar, synd för hon var så barnkär. Men jag kan inte påverka det, jag måste släppa det.
Man måste släppa taget, låta det gå. Definiera, sörja en smula, släppa. Gå vidare, de gjorde antagligen vad de kunde, de gjorde det som de trodde var bäst. Då.
Ingen är hjälpt av att jag gråter nu. 46 år. Nu är det framåt och framtid. Lycka och en smula trygghet från arbetsgivarbordet är det jag vill ha och snart kommer att få.
Med hoppets hjälp. As usual.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar