Ibland känns det som jag gick ut i världen genom fel dörr.
Jag har under en lång period, nästan hela livet, trott mig vara fel människa på fel plats och ibland vetat att jag är rätt människa men på fel plats, för jag har ännu hittills fram tills nu inte känt mig som rätt människa på rätt plats… det har varit andra människor som hindrat känslan, samt högt ställda krav man inte kunde leva upp till för att inte förutsättningarna fanns. Och inte minst, mina egna krav på perfektionism, som höll på att ta kål på mig.
Har verkligen alltid känt mig ensam. Ända från början, liten och fundersam, dömd till funderingar, ältande, hela mitt liv. Till slut fick jag ta till terapi för att komma ur ältandet. Oroandet. Jag fick en förklaring på vad det kan komma ifrån. Den förklaringen var bra att få, och mina egna grävanden har tagit mig till nya dimensioner av livet, för det är lätt att tro att har man gläntat på locket och sörjt klart och definierat så är det bra sen.
Det är det inte, det är aldrig lätt någonting. Det kommer hela tiden nya rum jag måste in i, nya dörrar som öppnas där jag måste kliva in och se mig omkring lite försiktigt, för att förstå vad jag kan göra i detta rum med de känslor som kommer upp och omringar mig. Huset får verkligen fler våningar, allteftersom och man får ställa sig totalt frågande igen.
I perioder ställer jag mig utanför nyheterna för jag orkar inte ta in eländesskildringar hela tiden. Jag tar bort och det kan tyckas att jag är dum kanske, för man hänger inte riktigt med i nyhetsflödet.
Men jag orkar inte, vill inte.
Jag vill inte läsa att en 4 åring hittats död i ett bostadsområde igen. Kvinna överfallen i motionsspåret och indragen i skogen.
Allt detta förbannade våld gör mig galen, vansinnig, rabiat. Under promenaden idag med det gråa vindpiskade havet i min närhet, vindar som förvisso var sköna innan regnet kom, så förbannar jag dessa hemska dagar då någon har bragt en fyraåring om livet. F y r a å r.
Oavsett om detta är ett dåd av barn eller en vansinnig vuxen är det så tragiskt och jag kan bara hoppas att det aldrig aldrig händer mer. Aldrig mig eller någon jag känner. Ingen ska behöva få uppleva detta. Jag önskar så intensivt att alla fick ha det bra, barn som vuxen, ingen ingen ingen har förtjänat att leva liv där man riskerar få stryk och bli misshandlad och kanske dö.
Jag hoppas de hittar den som gjort det snabbt. Och som det står i en artikel i Expressen. En vän till familjen önskar att det funnits en naturlig förklaring, eller att han fått problem med hjärtat, det är svårare att veta att någon har gjort honom illa. NÅGON HAR GJORT EN FYRAÅRING ILLA. Det är så illa så illa så man vill inte tro det, inte känna det, inte veta nästan.Det är för outhärdligt.
Vad kände han innan han dog, var han rädd? Eller gick det fort? Gud det är så hemskt. Låt mig aldrig bli en av de föräldrar som får sorgebud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar