Lördagens SN hade en artikel om att vården missar många misshandlade barn. Andelen barn som uppgav att de blivit slagna minskade mellan 1980-2000. 2006 avstannade minskningen samtidigt som fler föräldrar uppgav att de slagit eller använt annat våld mot sina barn. Att skaka, slita och dra i sina barn hade fördubblats. I år kommer en ny kartläggning då får man veta om svaren från 2006 är del i ett större trendbrott.
Med skräck ser jag fram emot resultatet av denna kartläggning.
Enligt BRÅ anmäldes 113 000 våldsbrott under 2010, ungefär samma som 2009. Bland våldsbrotten ökade de anmälda misshandelsbrott mot barn 0-6 år med 16 %.
Mot barn 7-14 ökade de med 2 % och minskade för ungdomar mellan 15-17 med 5 %.
Barn 0-6 år, 16 % ökning alltså. En generell ökning, enligt BRÅ och den kan inte härledas till en enstaka region. Misshandel är en brottstyp där statistiken påverkas av förändringen i benägenheten att anmäla. Det innebär att ökningen kan bero både på en ökad omfattning av våldet och att våldet tas på större allvar och därmed anmäls i högre omfattning. Misshandelsbrott faller under allmänt åtal sedan 1980 och det innebär att polis och åklagare kan utreda brotten oavsett om offret vill göra anmälan eller inte.
Eftersom vi bor i Sörmland så klickar jag mig in i tabellen över Sörmland och ser att det har anmälts 28 fall av misshandel mot flicka 0-6 år och 31 mot pojke 0-6 år och att, och nu kommer det anmärkningsvärda, mot flickor är 25 av de 28 bekanta med offret och 24 har skett inomhus och i pojkfallen är 30 av 31 bekanta med offret och samtliga brotten har skett inomhus.
Ja statistik är vi alla, vi är svarta siffror på vitt papper oavsett om det är f-kassan eller a-kassan som statistikför oss men detta är siffror som gör så ont. Det är små barn det handlar om. Under 6 år, 59 stycken bara här i Sörmland. Någon har misshandlat dem.
I det här fallet struntar jag fullständigt i om det är ökning procentuellt mot åren innan och visst är det underbart om det minskar men vartenda ett fall här är ett för mycket. Inga barn ska utsättas för våld oavsett ålder och definitivt inte av sina föräldrar eller bekanta.
Vi har en enda uppgift här i livet, vi som har barn, det är att göra deras liv trygga och säkra, och skydda dem från galenskaperna därute.
Om inte vi kan skydda dem vem ska då göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar