Igår är historia, i morgon är ett mysterium, i dag är en gåva.

Raka enkla ord som man önskar alla får uppleva. Man kan ju inte göra något åt det som skett man kan bara konstatera och släppa det, inte låta det dra ner en. Spotta i nävarna och gå vidare. Vi kan inte veta något om framtiden hur gärna vi än vill,vi vet inte vad som väntar oss, sjukdom eller rikedom, det är bara att försöka släppa oron så den inte drar ner oss i sörjan, dyn...

Och idag ja, det är f-t svårt att se alla dagar som en gåva, om man är arbetslös och lever på minimun och inte ser en ljusning därframme. Men är man frisk så är det en gåva. Ibland tror jag inte jag har ett problem i hela världen, men om det är bra just nu så tror jag alltid att det kommer att vända och bli sämre. Det får jag skämmas för. Det finns de som har det så hemskt.

Det är en förmån att få försöka på nytt, vi får ju nya chanser varje dag. Att avsluta igår och gå vidare. Att få släppa, falla, kravla sig upp, torka svetten ur pannan och gå vidare, det är en möjlighet vi ges varje dag.

Ctrl alt delete och så väntan. Ska dagen starta på nytt eller är det total härdsmälta?

Min understundom härjade fyrtiofemåriga hjärna börjar repa sig nu, den har fått lite ro och lite lycka och jag vill bara glömma allt det jobbiga som varit under alltför många år och gå framåt nu.

Och glädjas åt varje frisk dag, glädjas åt ett samtal med ett barn vid matbordet. Glädjas åt att jag plötsligt bara ser hur lika grabbarna har blivit varandra.

Det är lycka!