Sexorna och niorna har deltagit i en undersökning om hur de mår. Sexornas resultat var i botten, alarmerande rent ut sagt om man ska tro artikeln och politikern Britta Bergström som uttalade sig.
På alarmnivå hamnar 25% av skolorna eller kommunerna med störst problemtyngd och där befinner sig våra sexor på nästan ALLA områden!! Områdena är psykosomatiska besvär, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, vardagslivet(!) samt mobbing. På ”Bristande välbefinnande” hamnar vi inom området genomsnittsvärden, 50 % av alla skolor eller kommuner.
Inte för att jag vet om jag har rätt eller fel eller tolkar diagrammet rätt. Statistik är ingen lätt grej, man kanske måste gått högskola för att kunna tolka skiten men nog har jag hört från väldans massa människor och läst i tidningar om hur livet för oss är. Hur stressade alla känner sig, hur lite tid alla har för att hinna med det man vill, det finns för få som riktigt lever i sitt liv.
Livet är jobb jobb och sen ingenting mer. Det är matstress och aktivitetsstress för barnens bästa och träningsstress för oss själva och när ska vi hinna koppla av? Var finns tiden för vilan, för att vårda den vi är? Vårt inre? När idrottsintressena barnen har bara blir jobbigt för att man inte orkar då är det nåt fel . För det är med de där barnen vi måste börja. Det vi ser nu är det stora larmet. Det är bara små larm som kommit förut. Nu är måttet rågat. Kanske.
Rektorn på Peterslundsskolan uttalar att de upplever att barnen blivit ännu tuffare mot varandra, språkbruket och ett buffligt sätt att vara är det som visar hur de mår. Han har samarbete på bred front som önskemål för att vända skutan. Fotbollsföreningar, och alla vi här hemma förstås.
För att det är ju vi alla runt om våra barn som måste agera för deras bästa. Reagera och agera. Inte bara några utan alla! För alla blir vi berörda av att våra barn inte mår bra, alla blir vi påverkade av att folk runt om oss inte mår bra. Men fasen, vi måste ju skärpa oss och agera så att våra barn inte mår som vi själva har gjort!
Och ja, jag förutsätter att han menar de själva också. Att även alla lärare gör allt de kan. För alla måste anstränga sig till det yttersta att göra allt. Politiker som bestämmer förutsättningarna och delar ut pengarna, tjänstemännen som ska se till att verksamheten fungerar, till rektorer och lärare. Alla ska arbeta på bästa sätt, så att allas våra barn mår bra.
Det är ju vi och inga andra som kan göra jobbet. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, man kan inte skylla enbart på skolan, eller ha kravet att det är de som ska uppfostra och sköta barnen, det är ju vi med våra normer och gränser ska se till att våra barn uppför sig så att de i skolan kan lära sig någonting. Så att alla kan lära sig. Och de som inte orkar av olika skäl ska ha rätt att få hjälp, på sin nivå.
Det ska inte vara så att man ska få kämpa så infernaliskt för att få hjälp för sitt barn för att inga resurser finns längre, för då orkar vi inte längre. Om ingen orkar var hamnar vi då?
Där vi är antagligen.
Vem är det som har slutat förstå, vilka är det som rycker på axlarna? Hårresande historier från skolans värld har berättats för mig, om flathet och mobbing som fått fortgå alldeles för länge, varför? Är det ingen längre som orkar på någon nivå?
Om våra nior verkar må bra är det otroligt glädjande, jag har en sån, han har trivts genom de sista åren på Brevik, han är alltså en som mår ganska bra enligt undersökningen.
Så var hamnar vi om fyra år, då dagens sexor är nior. Vågar man ens tänka den tanken färdigt?
Jag vet var jag vill att min lille ska hamna. Jag vet vad jag ska göra för att han ska må bra.
Jag hoppas och vill att alla runt honom och vi alla runt allas våra barn gör vårt bästa. För det finns inget bättre än en rar nacke att pussa i smyg. Att smeka en mjuk hand och titta in i ett par bruna ögon. Att förhöra en läxa vid köksbordet eller läsa ur en frågesportsbok och inse hur dåligt allmänbildad man är. Att skratta tillsammans en kväll under och dela en filt.
Det vi alla måste bli bättre på är att granska. Kolla läget i skolorna, och prata med politiker och försöka påverka på något sätt. Inte bli stillasittande och lama, då händer inget. Då har man inte intagit förarsätet, då sitter man jämte och ser på. Och då kan man ju inte klaga sen.
Men jag förstår att vi inte orkar. Understundom då och då mitt ibland oss är livet bara för mycket för oss. Jag vet och jag sänder mina styrketankar till de därute som inte mår lika bra som jag idag.
Bara vi kan rycka upp oss och komma tillbaka! då har vi allt att vinna!
Vi måste på något sätt vända den här världen rätt, eller stanna den några millisekunder av vårt liv, så att det går att byta spår.
Alla måste börja bry sig, från största politiker till oss föräldrar. För barnens bästa.
Ok?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar