framtiden är här

I går sa jag adjö och tack för den här tiden. Inte till a-kassan som jag skulle vilja utan till min livsledsagare. Hon som tippade mig över till rätt sida livet.

Vi hade ett samtal som som vanligt varade nästan två timmar och reflekterade och gick tillbaka och mindes och vi var i nuet och konstaterade och vi fastställde och noterade.

Jag gråter inte längre.

Tiden jag begrät var mitt ickelevande liv, bara det liv jag existerade i. Jag vill aldrig ha det så igen, jag vill leva mitt liv fullt ut, glädjas åt att det regnar för då får jag njuta av min soffa och min lila gosefilt och kanske pussa en nacke, jag vill älska solen och våren då fåglarnas sång fullständigt knockar en tidiga morgnar när man tassar ut.

När fågelsången fullständigt viner genom luften och det ser ut att bli en underbar dag.

Vårdagar är det bästa tror jag. för att jag ser fram emot sommaren så mycket, då jag får sola och bada. Fast idag har jag lärt mig att älska alla dagar. Jag ser nuet, jag vattnar blommorna och pratar snällt till dammtussarna jag svär åt tvätten men viker den mjukt, hatar disken men gillar min nya diskmaskin.

Jag räds inte längre framtiden. För den är här, den är kommen.

Och med en livsledsagares hjälp har jag hittat verktygen. Hon har tittat på mig, lett mot mig, kramat mig, men låtit mig torka mina tårar själv. Hon har vetat att jag klarar det. Jag gav henne hela facit från början.

Jag ville bli som hon, jag ville sitta på kunskaperna för att leva fullt ut, vara medvetet medveten i alla stunder. Fast jag knappt begrep vad hon pratade om de första gångerna, jag fick kämpa så hårt för att förstå, för hjärnan var satt på sparläge.

Vet inte hur många gånger hon tjatade om samma sak.

Jag har hittat vägen tillbaka efter mitt sökande under nästan två år. Kyrkan. Naturen, Göteborg, Femöre, Vänner, Skratt, Mat, Vin, Kramar Pussar Gos med Mannen. Jag älskar fortfarande fötter. Och vader. Fast jag får inte ta på dem längre. Mina barns alltså.

Tänk att vi kan vara så inskränkta och inte förstå, alla vi som lever Här. Vi kan vara så inskränkta så vi skäller eller suckar högt i en kö, eller till och med byter kö. Vi kan vara så dumma så vi biter ihop och sliter hund tills vi går i däck. Vi uthärdar och genomlider, tolererar och skäms. Vår självkänsla är i sank och vi hamnar till slut fysiskt på botten, med fast mark under fötterna. För det finns hjälp. Vi behöver inte sjunka ner i dyn.

Vi behöver bara börja leva.

Det vi behöver göra är att definiera hur det ser ut runt oss, är det en bunker eller en plastsäck som kväver oss, är det fruktansvärd rädsla som genomsyrar eller är det paniken över ofullkomligheten som vi skapat själva. Eller är det allt av allt. Extra allt, som en räksallad över den feta äckliga korven som man bara häller över alltihop, så vidrigt.

Och så måste vi ta oss därifrån, slänga nyckeln till bunkern, klippa upp plastsäcken.

För ingen har sagt åt oss, det är våra speciella krav som ställer till det. Vår högst privata syn på hur det borde vara, hur det var en gång, det är vår idiotiska tävlan mot perfektionismen eller vår fruktansvärda ensamhet i myndigheternas klor utan stöttning som gör att vi är nära att gå under.

Men hjälp finns.

Jag har lovat att jag ska försöka dra er dit. Till de där värdefullkvällarna där allt börjar. Resa inåt, resan neråt som drar oss sakta uppåt. Kolla OT-bladet eller mejla mig så ska ni få veta. Vad ni kan få och vad ni får ge.

Det är inte gratis, känslomässigt. Men värt varenda tår.

Jag ska berätta för er hur resan för mig började. Totalt mörker men förnekelse. När någon på en värdefullkväll satte ord på hur hon mådde, hon var säkert 20 år äldre än mig och berättade att det var som en sten inom henne, allt var fint utåt men inom henne var det som en sten. Då förstod jag att jag levde så och jag kan inte leva så och jag kände igen det och jag fick sån huvudvärk så jag höll på att svimma där i gruppen. Jag bet inte ihop längre, jag bröt ihop. Just där började resan uppåt.

Jag var så hudlös men hade man skrapat av det sista hade man hittat sten. Grå sten.
Påståendet från livsledsagaren löd:

- Man måste våga gå sönder för att bli hel igen.

Jag gick sönder den kvällen. Och nu är jag hel igen. 2 år av mitt liv. Till den bästa tiden i mitt liv, den som ligger framför mig.