Oro kan läsas framlänges och baklänges. Man kan oroa sig före, under och efter en händelse, men den kanske inte ens inträffar. Sluta oroa dig. Framtiden är ljus trots allt.
Detta kom från spåkulan på facebook och var så bra så det startade en tankegång igen. Filmen som bara jag kan se rullar i mitt huvud, dygnet om.
Idag är min sista vardag sysslolös på länge. Jag gör massor av underbara saker för mig själv, fotbad, ansiktsmask, hårinpackning och tillfräschning å det grövsta
För jag ska ju ut bland folk igen, inte sitta på min kammare mer framför ams och facebook. Inte just nu. Jag är så lycklig över den vändning livet kan ta i ett trollslag och vill för evigt mota bort ordet oro. För just nu finns det inte, nu finns bara tillit, att allt kommer att bli bra, att jag äntligen efter några mindre lyckade försök på arbetsmarknaden hamnat rätt.
Att här kommer jag bli uppskattad för den jag är, jag kan göra min dag bra med min inställning och kanske även några andras. Det finns folk som kommit fram till mig och sagt att de saknat mig på min förra arbetsplats. Då blir man riktigt riktigt varm. Att man den korta stunden i kassan sett dem och lett och gjort ett intryck.
Mitt hjärta sjunger idag. Jag är försäljare jag är kassörska, jag har fått ett sommarjobb, jag är mamma och fru och min egen bäste vän. Jag klappar på mig själv och tycker jag är bra idag. Jag är värd det bästa i livet och jag ger mig det och tänker ge mig det fortsättningsvis också. . Inte ens nysningar som rister min kropp stör mig.
Tillit var ju det ord jag mötte på en seans i höstas då min mamma kom. Hon sa just det, allt kommer att ordna sig till det bästa. Är det det som skett nu? Är jag äntligen på rätt plats vid rätt tillfälle? Jag som alltid känt mig så fel på fel plats. Har stjärnorna ställt sig i rätt konstellation nu?
För i vintras hörde jag en knackning som jag inte kunde förstå. Från bakgrunden, från en odefinierad position. Någonstans i huset, jag stannade upp.
Jag minns att jag tänkte att ” var det lyckan, ville han in här, vill han fylla tomrummet i mitt hjärta? Jag minns att jag tänkte att ingenting skall någonsin mer få störa mitt sinne mer, ingenting skall få förmörka det, jag ska aldrig mer släppa in en solförmörkelse.
Det var den 27 december och jag tackade gud att jag slapp uppleva en jul med förlamande trötthet efter att ha jobbat stenhårt några veckor.
Jag känner mig ytterst redo för återinträdandet på arbetsmarknaden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar