valfrihet

Skriet från kärnfamiljen. Rebecca Edgren Alden och Tinni Ernsjö Rappe. Berättar om intervjuer av mängder av mammor från Leslie Bennets bok The feminist mistake. ”Are we giving up too much”



De som intervjuats är både såna som är mitt upp i pusslandet med jobb och familj och såna som gett upp sin karriär och lutar sig mot mannen och hans inkomst. De arbetande pusslande kvinnorna delger såväl glädje som förtvivlan från pressade liv medan hemmafruarna i början är enbart är positiva. Sen kryper skräcken fram, att något ska hända mannen och de måste försörja sig själva, rädsla för att vara dåliga förebilder för sina barn, döttrar.



De äldre intervjuade är mindre nöjda, de vars barn är stora nu, är mindre nöjda, rädda, undrar vad de ska göra nu…och de som blivit lämnade och är huvudförsörjare för familjen är bittra. De har svårt att göra comeback, liksom. Hemmamammorna vill bli anonymiserade medan de stressade föräldrarna inte behöver pseudonymer.



Att vi lämnat hemmafruåldern då flertalet mammor var hemma kan vi inte göra något åt, tiderna förändras och vi måste flyta med på floden. Först skäms man lite å deras vägnar, som att de gjort fel som är hemma och blir en bitter glömd lämnad ickebehövd fru. Men sen när man tänker till lite så dyker tanken upp att det faktiskt är en ny världsordning som behövs.



Det behövs något som gör att världen ruckas ur sin bana ganska rejält, inte bara lite grann.



Eller som han i dokumentären ”Kraschen” ,Janne Petterson på Biltrimningen, säger rätt in i kameran:



”Ibland undrar jag om det inte är dags för revolution”. Han säger det verkligen på fullt allvar.



Precis som jag gjort i mina mörka stunder. Ensam. tankfull. Förtvivlad javisst.



För nog gör det en fundersam att bara för att man vill finnas tillgänglig under några år så värderas man inte på arbetsmarknaden, man har ingen chans att komma in igen och man har ingen pensionstrygghet där framme för att man inte jobbat enligt gängse normer.



Att dessa hemmamammor skäms över sina val är skrämmande, de har naturligtvis också matas av media hur man ska vara och se ut och vilka saker man ska ha och vart man ska åka för att stimulera sina barn. De har av olika anledningar kunnat värja sig från omgivningens krav. Precis som jag. De vill kunna ge sina barn allt.



Barn som idag är sönderstimulerade av datorer, tv, tv-spel, alltför stillasittande och därmed kroppsligen understimulerade. Många i alla fall…



Och våra styrande har under årtionden matat oss med information att staten kan ta hand om våra barn bättre, att det är bättre att vi jobbar och därför får vi ingenting när vi är hemma. Vi är i vår statsmakts ögon inte värda ens en tryggad ålderdom för att vi vill ta hand om våra små…



Så hur mår barnen idag då? Jo men det vet vi också, i undersökning efter undersökning skriker barnen efter vuxenkontakt, skär sig, har depressioner i tonåren, är allmänt okoncentrerade och kan knappt fokusera en timme på samma sak. Detta vittnar många om som jag pratat med runt om i Sverige.



Men vad betyder det? Kan man skylla på föräldrar som har haft sina barn långa dagar i förskolan och sett dem alltför kort tid per dag, uttröttade och stressade?



Nej inte enbart i alla fall.



Kan man skylla på pappa staten som inte ger pengar tillräckligt till kommunerna så att de kan ta hand om de barn de vill att vi ska lämna där, till ”förvaring” som till och med många förskollärare säger att det är idag. ”vi är bara där för dem nu, ? för att finnas där socialt, det finns knappt tillstymmelse till pedagogisk verksamhet ” har jag hört ett flertal gånger från uttröttade förskollärare.



Hmm ja vi börjar närma oss…



Eller ska man skylla på kommunerna som slarvat bort de pengar de fått av pappa staten på andra saker än kärnverksamheten och skyller på de andra som styrt innan eller att de får för lite statsbidrag…hm vi är nära nu…



Kan vi skylla det på USA, på vad de gör därborta, startar krig och väljer vilka bilindustrier som ska få och inte få. Staten USA.



För hur det än är, så har vi vanliga som gett andra ansvaret att förvalta våra skattepengar inte ork att granska hur våra medel sköts - för vi orkar inte, vi hinner inte för vi jobbar…och när vi inte jobbar utan hamnar i myndigheternas klor, försäkringskassa eller a-kassa då är vi så trötta och f-e på skiten, att vi jobbat halvt ihjäl oss och sen blir kasserade, att vi inte vill se åt politik.



För det finns ingen politik som passar alla sa en lokalpolitiker till mig. Det gäller bara att välja den minst onda.



Ja herregud…



Mia Alfredsson