Sitter o kollar mina texter igen, en sen lördag. Läser "lösryckta meningar", minns, förstår utsattheten i hur hon känner hur hon mår, min gamla vapendragare från SJ.
Vi led. Och vi tvingas idag inse att cheferna gjorde rätt som tyckte att vi skulle sluta, de ville ha bort oss för att vi inte mäktade med, inte orkade, de trodde inte på oss längre.
De hade rätt för vi orkade inte längre. De gjorde sitt jobb, det gjorde det som förväntades av dem, de skulle se till att organisationen var intakt, att alla jobbade mot samma mål.
Vi som inte orkade eller gjorde det vi skulle, ett inte tillräckligt bra jobb, vi skulle bara bort.
Och här är vi nu. Och trots att vi är sårbara efter allt och trots att jag inte vet om hon håller med så tror jag och hoppas att hon liksom jag tycker sig ha mer livskvalié utanför ett jobb vi inte mäktade med.
Så ståendes inför ett nytt jobb hos en privat arbetsgivare så hoppas jag av hela mitt hjärta att det här är rätt och att jag har hittat rätt nu, efter alla år i statens demonterade tjänst.
Det ska bli spännande i alla fall och jag ska som vanligt göra mitt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar