ullijutten

Jaha om man skulle försöka sig på en försiktig summering av vecka ett och två.

Jag var en kaxig själ som trodde på mig själv när jag gick in och pratade med chefen och bedyrade mina kunskaper och viljor. Jag hade tårar i ögonen av förödmjukelse innan jag gick in på ICA, det var inte enbart solen som sken den dagen och orsakade rinn i ögonen men jag gick därifrån och ringde mannen det första jag gjorde, och jag gick hem med lätta steg och nästan skrek av lycka i mitt tomma hus.

Jag hade gjort det. Den kaxiga själen förvandlades längre fram till gelehallonben, antog formen av segaråttansvansen eller den dallrande gröna grodan. Eller som gelen som bildas när den grillade kycklingen kylts. Definitivt ingen hård sockerbit eller kola.

Att gå från noll till hundra procent var tufft, och inte i bemärkelsen att jag är en tuff en, utan mer kroppsligen. Jag har gått hem och lagt mig raklång. Jag har fått be om smörj av mannen med värmande liniment och lindrande salvor och det är anledningen till att jag stått ut. Eftersom jag dragits med en besvärande luftvägsinfektion några månader så har mitt gymmande hamnat på hatthyllan. Det straffar sig vill jag lova då man sen sätter igång och ska skiva skinkor, salamis och prickiga korvar i skärmaskinen.

Extremt otränad och ovan har en axel gjort sig påmind för att inte tala om varenda stackars muskel i den 160 cm långa kroppen som också har några oönskade kilon extra. Muskelfästen har skrikit till då och då och fötterna protesterat, vaderna krampat lite och ryggen opponerat sig understundom.

Och jag har förbannat min kropp som hela tiden vill åt ett annat håll än min själ, varit minst sagt lite sur på den när den yttrat missnöje med mitt senaste val.

Av a-kassan har jag kravet att delta på heltid trots att jag bara får 70 % ersättning, det är underbara regler de har satt våra myndighetspersoner va? De som bestämmer över oss, det känns lite som om de ska jävlas med oss på personnivå, inte som kollektiv.

För det är på personnivå. Det är jag, mig, me moi, ich det gäller.

Och jag vill ju så gärna få ett bättre liv, ett nytt liv, där jag trivs. Och där jag orkar leva, inte bara jobba. Jag vill ha ork för mina barn och min man också.

Sådär har det malt i skallen. Tills igår. Fredag två veckor in på praktiken. Lite orolig är man om man ska orka en heldag till. Jag var så trött i torsdags kväll så jag bara ville sova och huvudet höll på att sprängas av all information och ullijutten och koder till allt och ugnar som tjuter och hjäälp.

Men igår knäckte jag koden. Till skärmaskinen, den som orsakat den värsta oron hos mig. Nu hanterar jag den i det närmaste obehindrat, kan till och med titta upp på kunden samtidigt. Så igår var första dagen jag mådde riktigt bra på två veckor. Tände upp alla ljus i mörkret och bara satt och njöt i min soffa.

Tänkte på mina nya arbetskamrater med värme, ett glatt gäng.

Å det är så roligt, det är så underbart, jag lever i mitt liv, jag är mer än vid liv mitt i livet. Sanslöst lycklig. Leende.

Äntligen.

Ullijutten? Det är en knapp med en symbol som en arbetskamrat benämnde så och när jag gick fram och tittade på vågen förstod jag precis vad hon menade. Det var en ullijutt.