Finansdepartementet kom med en rapport år 2003 som visade att arbetsgivarna ser på kvinnor som en riskarbetskraft eftersom de kan föda barn. Vi delas in i ett a-lag och ett b-lag och kvinnor sorteras bort eftersom vi föder barn och tar ut mest av föräldraledigheten.
Detta går att läsa i ”Skriet från kärnfamiljen” .
Rapporten säger att arbetsgivarna räknade också med att det är mammorna som kommer att vara hemma mest och även gå ner på deltid. Fördomsfullt men rätt, eftersom kvinnor inte är drömarbetstagaren enligt författarna. De frågar om det är vettigt att satsa på någon som har huvudansvaret utanför jobbet, om det ändå inte är bättre med en som är fysiskt och mentalt 100 % på jobbet.
Ekonomiskt förnuft kallar de det, att anställa en man. Och kvinnor straffas med sämre anställningar, lägre lön, färre befordringar och utvecklingsmöjligheter. Drabbar alla kvinnor, för alla skulle ju kunna få barn…
En dansk studie visade också att på grund av den generösa föräldraledigheten i Sverige halkar kvinnor efter lönemässigt.
Och allt detta beror på att det är mammorna som tar ut föräldraledigheten till största del. 0,4 % av alla par delar lika på föräldraledigheten. Så vi är långt ifrån ett jämställt föräldraskap. Och ett jämställt förhållande oftast eftersom mammor som jobbar deltid oftast har huvudansvaret för hemmet. Och så länge fördelningen ser ut som den gör på hemarbetet så är det svårare för kvinnor att satsa på jobbet.
Ja nu är vi där igen… Omkullkastad världsordning är det som verkar vara behövligt för att ruska jorden ur sin omloppsbana. För det verkar inte hända något, ingenting förändras. Ska morgondagens föräldrar dela mer lika på föräldraledigheten och därmed börja förändra? Eller ska arbetsgivarna börja värdera mammorna som stannar hemma? Vad krävs för det? Hur ska det gå till? Vilket parti tänker sig vilja förändra tro?
För helt klart är att barn behöver sina föräldrar så mycket det bara går, så länge det bara år och sen när skolan börjar behöver de oss inte mindre utan de behöver bearbeta sina dagar de tillbringat i många gånger stökig miljö…
Jag vet att jag sagt att det är viktigt med den mentala närvaron, att vi aldrig släpper utan lyssnar när de vill och finns där för dem när de behöver, men den fysiska närvaron är trygghet också, det märker jag hela tiden.
I arbetslöshetens klor gör jag det mesta här hemma och blir urtrött på det. Finner mig återigen inte har ställt tillräckligt med krav på resten av familjen, jag upprepar misstagen hela tiden. Häromdagen så sa jag till min minste, 11 år, att det inte var så roligt att gå här hemma jämt, man vill komma ut känna...ja att man kan något annat än hemarbete.
Då sa han: men mamma vi behöver ju dig här också…
Så hjärtat smälter, han vill ha mig här men jag hoppas inte bara som hushållerska. Utan för att jag lyssnar. Finns där.
Men man vill ju ha ett jobb där man känner sig behövd. Betrakta omvärlden igen med allt som den innebär. Jobba lagom mycket och också finnas till för dem.
Väntar med spänning på om vad framtiden har med sig åt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar