De tuffaste påståenden jag hört de sista åren är inte dumma saker folk har sagt. Man måste förlåta folks okunskap, folks rastlöshet som tar sig uttryck i elakheter, dumheter måste glömmas och begravas och inte mera ältas.
Två påstående. Man måste dö för att återuppstå. Är och låter drastiskt men är inte det egentligen, inte när man suttit skakande i ett rum med tända ljus och en livsledsagare jämte sig.
Ja det är så, den man var måste dö och en ny måste uppstå. En ny version måste födas, och stället man kom ifrån måste förseglas och glömmas. Ett nytt NU måste upprättas. För på det nya stället där trivs man, gosar med sina barn, älskar sin familj, sätter sina gränser till arbetsgivaren och mår bra.
Den man var måste släppas, man måste lägga av kraven att vara någon annan än den man är, man måste acceptera sig själv. Det finns en styrka i att våga visa sin svaghet, fast det tror man ju inte, man tror bara man är värdelös som inte orkar.
Men vem kan orka allt i längden? Och framför allt, vågar man stanna upp och erkänna att man inte orkar så är man egentligen en stark människa, man vågar erkänna sina svagheter. De som inte vågar har långt kvar, de som sätter upp fasader och skrattar en i ansiktet eller vänder ryggen till och går undan. Anledningen till att de inte förstår, inte lyssnar är att de är överhopade med intryck och brus och tjatter, det finns ingen tid för stillhet, ro för att lyssna ens på sig själv.
När man dansar solo och alltför få förstår - det är en svår tid.
Men mitt i solot så kan styrkan vakna, att är det verkligen jag som har fel, är det verkligen den tänkande kännande människan som alltid har fel och är fel. Varför kan inte den som tänker och vill något annat belönas som en tillgång på arbetsmarknaden?
Det andra påståendet jag reagerade så starkt på så att jag bröt samman var man måste våga gå sönder för att bli hel igen. Gör man inte det utanhåller uppe fasaden så brister det förr eller senare. Sorger ska genomlevas, känslor ska visas, man vinner allt på att släppa och få fram allt det jobbiga.
Man måste, det är bara så. Och det är styrkan. Och det är det vi inte vågar, det är synonymt med det första påståendet, att dö för att återuppstå. Att våga släppa taget och inse att nu har det gått för långt, både med mig och de nära så att jag inte kan fixa det hela längre.
Så när det brister då gör det det, när man kommit dit så har man tagit ett stort kliv- det är bara att våga. Kliva av och inse att nu är det dags för resan uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar