Bad, värme, ledighet, underbara dagar. En sån underbar sommar vi har haft. Slappa, bada, sola, åka till stan, handla glass och gå på McDonald’s och uthärda att mamma goes shopping. Det är inte alltid lätt för åttaåring med plånboken i fickan och siktet inställt på leksak, han blev såå trött i fötterna, för tolvåring var det en ”jättetrevlig dag mamma”.
På kvällen stektes pannkakor inför nästa dags lunch och tolvåring hackade någonting jämte mig. Jag berättade lite om min egen mamma och sa att hon var den bästa mamman som funnits och då spände han ögonen i mig och frågade:
– Hur vet du det?
Jag försökte förklara att jag alltid ville vara som hon var och då sa han:
– Du är visst den bästa mamman som finns.
– Trots att jag blir arg och gapar ibland? frågade jag.
– Ja men då har vi gjort oss förtjänta av det, sa tolvåring och jag bara gapade. Tårar hotade bakom mina ögonlock.
Sen pratade vi lite om skolan och att jag är där ibland och känner mig orolig att barnen tycker det är töntigt och då sa han att alla gillar mig och ett par till som är där ofta och då blev jag så gladlynt. Han gillar mig för att jag är den jag är och jag är uppfylld av lycka och kärlek till dessa kloka individer, som vet och tänker så mycket ner än man tror.
– Vi gör alltid så mycket ihop, mamma, ni hittar alltid på så mycket kul, säger han allvarligt, tolvåring. Han observerar vad jag gör för dem, det är skönt.
Vad gör vi? Åker och badar, åker till bibblan, går ut och kastar boll och leker med dem. Fikar. Åker till stan ibland och käkar. Ja jösses finare betyg kunde vi inte få. Vi ger och får. Naturligtvis kräver vi också, ett vårdat språk och att de är snälla mot varandra, de har ju inga andra bröder än varandra. Ibland när de gnäller och bråkar och jag blir trött på dem så frågar jag vad de skulle tycka om att pappa och jag bar oss åt sådär mot varandra och bara grälade med varandra och slog och ylade och tog strypgrepp på varandra. Då blir det tyst en stund i alla fall. Sen vet men ju inte om det är rätt att gripa in för mycket eller om man ska låta dem kivas, mycket handlar ju om toleransnivån hos en själv, har man haft en kämpig dag på jobbet är inte det första man vill höra en massa skrän och liv och medla i konflikter.
Det handlar om att få dem att tänka. Tänk på hur du uppför dig, tänk på vad du säger, vill du att någon säger så till dig, hur reagerar du om jag hela tiden tjafsar emot dig om allt, blir inte du trött på mig då? Varför alltid ifrågasätta allt jämt, varför inte glädjas åt att man får och kan ge något tillbaka så att alla trivs? Och varför har barn så svårt att ta ett nej idag? De blir ju inte lyckligare om de får mer prylar. Eller får gå på bio fast de har betett sig illa. När ska vi vuxna lära oss det?
När dessa barn kom till oss vaknade något upp inom mig, en överväldigande känsla. Mina ögon och sinnen öppnades. Bara av att se dem fyller mig med lycka mestadels. Kärlek. Ingen kan få för mycket av den. Att förlora kärleken eller inte ha den måste vara hemskt, såväl för barn som för vuxen. Inte för att det är en tröst i någon sorg men jag vet att där den där bottenlösa sorgen finns har också kärlek och glädje funnits, man har fått glädjas och älska, haft en givande relation, fått uppleva det berikande i att ha en människa nära sig och kan bevara minnet av den med glädje.
Jag har ont här och var, jag har förlorat så många av mina nära släktingar att jag ständigt och jämt lever med oro för att det ska hända barnen något. Kommer de inte när de ska går jag gärna och kollar, följer gärna och möter. Jag bär för evigt i ryggsäcken med mig rädslan för förlorandet. När de föddes upphävdes livets normala gång, då förstod jag vad fasa för att mista dem innebär.
Ojoj jag kommer att få svårt när de vill göra sig fria. När de blir tonåringar och inte kommer hem på kvällen. Än har jag trygghet i att jag kan gå och titta efter dem men sen måste jag släppa och lita på dem. Jag förbereder mig för detta, ställer in mig på tonåringens avståndstagande som jag vet kommer att karva i mitt hjärta.
Det är viktigt att våga sätta gränser för prylar till fördel för kärlek och närhet, att ersätta den av tillväxt-freaksen skapade ha-galenskapen med samvaro och få dem att inse att de inte kan få allt, de blir inte lyckligare av att ha. Barn behöver inte bära livets sorger på sina axlar och veta allt men de kan få veta att de är privilegierade som har det de har, att det många gånger RÄCKER med det de redan har, och en nära relation med sina föräldrar, som inte alla har. Att ställa sina problem i relation med andras kan vara en mjuk övergång till den hårda vuxenvärlden. Få dem att förstå att barn som beter sig annorlunda är stöddiga och störiga kanske inte har så mycket, har det jobbigt hemma eller är så lyckliga som de är.
Vi kan inte ta med sig alla prylar eller pengar till andra sidan. Man måste välja att leva lycklig och ha ett gott liv under tiden det pågår. Vänskap mellan människor är viktig, bränslet på elden. Att ha vänner man litar på till fullo och veta att man kan ge och ta lika mycket vid olika tillfällen är oerhört berikande.
Denna texten hittade jag passande nog i kväll. Dialogen är med min nu femtonårige son. Skriven för tre år sedan. I kväll blev min minste nu 12 år ett fan av gruppen ” Jag har världens bästa mamma” på facebook.
Jag är varm idag. Inte av feber trots att jag är förkyld. Uppfylld av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar