Artikel i SN förra veckan.

Utvecklingen att alltfler ringer jourhavande präst är densamma över hela landet. Samtalen ökade förra året med ca 15 %. 55 410 samtal från personer som av olika anledningar mår dåligt.

Olika problem :svårigheter i relationer, ekonomiska problem, existentiella funderingar, sjuka, de som mår dåligt av något speciellt som hänt, man har blivit illa bemött i sjukvården eller hos socialtjänsten.

Det är kö flera gånger genom nätterna, samtalen blir alltså fler och fler. De två typerna av samtal som ökar mest är från de som mår psykiskt dåligt samt de som har problem i relationerna till make/maka, barn föräldrar eller på arbetsplatsen.
Samhället har blivit otryggare, säger Patrik Ingemansson, jourhavande präst i artikeln.

Ja visst är det så, att ju hårdare vi pressas och ju längre vi låter det gå utan att stoppa det hela så kommer fler och fler att må sämre och sämre. Jag har i alldeles för många år tyckt att nu står vi vid stupets rand, vi måste backa några steg nu, vrida klockan tillbaka några år och köra en omstart.

Till dit där vi slutade tänka själva. Där den materiella längtan tog över istället för de existentiella funderingarna, de sköt vi på i tron att det går bra att ta senare. Otryggheten i samhället med uppsägningar och varsel som duggat tätt under så många år, människors som pressas över sina gränser hela hela tiden och det otrygga i att inte ha en trygg anställning utan att man hela tiden måste visa framfötterna, stressas med olika jobb hit och dit och aktivitetsgarantier, och stöd, det har oss i sitt grepp.

Det pressar oss och får oss att glömma oss själva och det inre, det viktiga. Att ron måste finnas för att vi ska vara hela. Det är så många saker som måste ligga tätt ihop för att vi ska fungera som något annat än robotar/maskiner.

Och inte ringer vi i klockan förrän fem i tolv, eller förrän ena väggen redan rasat in. Första väggen måste rasa in innan vi reagerar, innan vi förstår. Och då ska resan uppåt börja med förebråelser och skrik och gråt och anklagelser.

Tänk om vi tänkte till från början i stället…började med oss själva och de närmaste och spred kärleken och ömheten och den fysiska och psykiska närvaron. Så skulle mycket vara löst.

Ingen är högre än nån annan, all har ett likt värde. Kassörska eller vd. Det är lönen, ansvaret och arbetstiden som skiljer. Men alla är lika mycket värda…

Förstått?