oro och önskningar

Jag är arbetslös, oefterfrågad, ickebehövd. Jag är ledsen jag är modfälld men jag är bara stundtals helt hopp-lös. Lite hoppfylld ändå är jag.

Över att detta nedbrytande tillstånd enbart ska vara i en period av mitt liv, en period jag ska vila min lilla själ från arbetsgivarnas utnyttjandelusta. Men jag kan inte få vila i att man de facto har en omställningsförsäkring när det inte finns jobb, utan jag som alla andra i mitt tillstånd måste hela tiden oroa mig för de där slantarna som saktmodigt motvilligt letar sig in genom ledningarna till mitt bankkonto var 14:e dag. Tänk om de slutar komma…tänk vad händer då? Om jag verkligen inte hittar ett jobb…

Pengar pengar, de löser ingenting men de ger bättre nattsömn, så är det ju. Om man hade en guldgruva att ösa ur skulle man med största sannolikhet inte vara nöjd då heller . Antagligen skulle man bara vilja ha mer då också, fundera på vad man skulle lägga sina slantar på, fylla ut sitt lager med, vilket man skulle byta ut denna månad.

Ja vi är så lyckligt lottade i Svea, som har det så bra. Och ändå mår vi så skitdåligt och har ont och värk och högtblodtryck och astma och högt kolesterol och eksem och astma och diabetes och magkatarr. Stressen har oss i sina klor, ungdomar som vuxna, alla är vi och nosar på den där väggen, det där diket, den där bangården…

Är det bara konsumtionshets och statusjakt som dränker alla försök till klarsynthet och kamp? Jag har läst många bra författares kritik av samtiden och jag fortsätter i ”Skriet från kärnfamiljen”. Vi har varit lite upptagna med våra tapeter och inredning och stövlar och ” om mannen vabbar så förlorar vi så och så mycket och då kan vi inte åka på den där resan i sommar som vi tänkt…”

Om vi hade börjat där borta, delat mer på föräldraledigheten, så hade båda förstått att närheten till barnen är det viktigaste, i stället för att upprätthålla ekonomin som det viktigaste, så hade vi också båda också seendet att inget sköter sig själv hemma. Det kanske blir ett liv mer på lika villkor. Och vi måste alla börja med oss själva, för att bryta mönstren.

Alla familjer är olika och alla vill ha olika sätt att lösa detta och alla är vi efterkloka. Ser inte mönstren förrän det är försent, alla tänker inte lika mycket eller lika litet eller ser inte vad konsekvenserna blir.

I vår familjs fall skulle det ha varit bra om jag vågat släppa taget om mammaledigheten tror jag, att jag skulle släppt in mannen mer i hemmet, istället för att han skulle jobba heltid. Vi borde delat upp det, vi borde båda jobbat lite mindre och funnits där, för barnen och för varandra. Han är världens bästa pappa och har ett jättebra förhållande med sina barn, men jag har tagit den största delen hemma med allt som det senare innebar.

För att vi inte förstod i tid. Och inte vet vi om det hade hjälpt, det är bara en tanke jag har.

För i de flesta fall är det såhär, männen jobbar nästan mer än heltid och kvinnan jobbar oftare mindre men har mer obetalt dubbelarbete, lägre lön, fastnar i beroendeställning till mannen. För att de styrande bestämt det, satt upp de reglerna för oss. För att vi inte själva begriper och förändrar.

I ”Skriet…” läser jag vidare: I nutid konsumerar vi bra mycket mer än någonsin. Byter badrum och kök flera gånger, reser mer, köper mer kläder, livsstilen kräver inte bara mer pengar också tid och energi. Konsumtionshetsen sätter inte bara käppar i hjulet för jämställdheten utan också för hur vi mår den dagen då pengarna tryter på grund av arbetslöshet sjukdom, dödsfall.

Vi får inte ihop livet med hur det ” bör vara” och hur det är, vi har ständigt dåligt samvete för att vi inte är närvarande och pedagogiska föräldrar. Otillräcklighet, ångest, ånger, skuld och skam för att vi inte räcker till eller duger som vi är. Och avundsjuka mot de som hinner mer och verkar ha mycket mer.
Jag har stött på detta i många böcker, anledningen till vår ångest ligger många gånger i våra krav på oss själva, och vår syn på oss själva. Vi hinner inte vara sanna oss själva, uppskatta och vara tacksamma över det vi har, barnen, mannen, friskheten, huset, maten. Det kan vi inte lasta någon annan för, det är våra tankar och vår syn som vi faktiskt kan förändra.

Och det enda sättet att förändra är att reflektera, hur vill jag ha det? Önskar så att jag gjort det i tid. Det var inte tid då barnen var små, den tiden kom mycket senare, då det närapå var försent.

För då du sitter hos beteendevetaren, kuratorn, prästen eller vilken väg du väljer att komma tillbaka med när du hamnar där, så kommer du att mötas av frågan: vem är jag, och vad vill jag med mitt liv.

Och i svaret finns Livet. Eller, vägen tillbaka till livet.