tänk så bra jag har det.

När jag läser mina gamla texter, publicerade på hemmaforaldrar.se så tycker jag att jag skrev bättre som arg. Jag var arg arg arg över allt i samhället. Hur det såg ut, hur vi behandlade varandra, hur jag mådde. Alldeles för lite tillfredställelse.

Nu när livet lagt sig tillrätta och jag mår kanon, så saktar livet ner. Det är bra för mig, och jag känner att jag inte orkar vara så upprörd längre, orkar inte engagera mig i allt elände. Bra för mitt hjärta antagligen, man kanske hade slutat med en rak ekg- remsa annars...

Jag ser det lilla idag, älskar att njuta av det lilla i livet. Unnar mig att se och känna och riktigt njuta i vardagen. Älskar min soffa, att fika med vänner, njuta i solen en höstdag med jacka om mig, att smaka på något jag aldrig ätit.

Jag skrev bättre som arg men jag lever på riktigt nu. Man kan ju inte få allt här i livet. Och just nu känns det som om jag har allt. Min familj, mitt lilla hus. Trofasta vänner.

Det kan inte bli bättre.

hittade en gammal bra text till!!! från 2007

allt är nu allt är då, gränserna är flytande

Ibland tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för att få grepp om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus. Vissa kunskaper kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg, rymdteknik. Men hur människor är funtade det undrar jag om någon människa egentligen kan svara på.   

 

Jag skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som ringer till mig men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något så ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på det eller må bra av det så är jag inte otrevlig.

 

Till mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack”. Till mig har man kommit för att man måste, inte för att man vill och att människor är missnöjda med livet idag har jag blivit bistert medveten om. Men även för många år sedan började kommentarerna jag knappt vågar återge här, saker ingen skulle kunna tro.

 

Den fanatiska osthyveln härjningar under ett decennium har medfört att ju mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre presterar de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än till en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar, utför man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt för kunden att häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja, humant-nej.

 

Till slut tar orden slut, det är tomt, man har inget mer att säga, inget biter, ingen förstår, det finns ingenstans att fästa blicken längre. Etiskt utbränd, skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”, är när man gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom vården. Det finns många nedskurna organisationer.

 

Jag är förstummad över faktumet att det är möjligt att vi kan häva ur oss spydigheter till en kassörska på ett företag för att vi är missnöjda med öppettider, priser eller att få stå mer än en halv minut i kö och sedan gå ut, korsa gatan, stanna och byta några ord med sina bekanta i lugn och ro, köa hos ett annat företag som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handla för några hundra och le glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare i en nedbantad organisation som gör så gott den kan? Hur kan man lova strypa en kassörska med ett flin eller hoppas att man gjort det riktigt jävla besvärligt för en helt iskallt mitt på dagen? Jag förstår inte.

 

Jag är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa om ”6 jävla kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Jag blir illamående när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon kris i Sverige!  Pengarna finns men vi väljer vad vi vill lägga dem på.

 

Det vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips, bingo, lotter, triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten är eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara negativ månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le på det andra? Hur kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men inte göra något för att förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?

 

Jag är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om jag är 100 år i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb och jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man behandlas så olika beroende på var man jobbar.

 

Ord är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän eller från en kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen väg tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta till felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för alla!

 

Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket sa filosofen Seneca en gång. Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men det räcker inte.

 

Vi jobbar så mycket och konsumerar så mycket men vi mår inte bra ändå, därför att så mycket sker mot vår vilja. Och vad kroppen vill är säkert inte att arbeta mer, det är att vi lyssnar på den. Om man ställde frågan vad de skulle ha gjort i sitt liv till någon som ligger på dödsbädden så får man säkert inte svaret ”jag skulle ha jobbat mer”. Man får snarare svaret ”jag skulle ha lyssnat mer på min kropp”.

 

Så, vad är det som stoppar dig?

 

 

 

 

glädje!

Å gud vad jag är glad, haft ett samtal med en vän som gjorde mig så varm och glad. Jag är svältfödd på fika och djupa samtal efter den här luftvägsinfektionen, har mest kunnat viska och hosta de sista veckorna så jag har oftast hållit mig för mig själv på dagarna då jag varit ledig.

Nu har jag pratat med en vän i telefon som hade glädjande nyheter och jag gläds så med henne och familjen. Kram till dem alla!!

Tänk att allt löser sig en dag hur tufft och jobbigt det än är i livet. Jag tvivlade så på mig själv under åren utan ett fast arbete, med a-kassan i hälarna som höll på att stjälpa mig över gränsen, och allt löste sig till slut.

Önskar att alla skulle få uppleva lyckokänslorna när allt går i lås. När molnen skingrar sig och solen börjar lysa och hoppet börjar spira igen. Glädjen spritter i en.

Tänker också på absurditeten i att dagen då jag åkte hem från SJ sista gången så grät jag av glädje. Självklart också av sorg att det inte fungerade längre men till största delen av glädje. Samma glädje kände jag nu när jobbet blev mitt på ICA.

 

Idag är en bra dag!

övermodig?

Och som vanligt så tvivlar jag och undrar om det låter oblygt att säga att man är rätt människa på rätt plats. Men sån är jag - tvivlaren. Kommer nog alltid att vara det tyvärr.

Men jag har verkligen gjort en resa. Från någonting, från den jag var till dit jag är och den jag är idag. Jag har läst mycket, gått i terapi och fått påfyllt min självkänsla som var i botten. Jag har tvivlat och gråtit och gråtit ännu mer och inte vågat och vågat lite och vågat ännu mer och proppat mig full med information som jag inte kunnat sortera för det har varit för fullt. Kroppen har bråkat med mig samtidigt, velat att jag skulle speeda ner men det gick inte då, speedat ner har jag gjort nu efter sommaren i och med min luftvägskatarr och då har jag haft tid att reflektera igen.

Så nu säger jag det igen. Jag är rätt människa på rätt plats. Så det så.

Och kanske kan deltagandet i ambassadörskapet i Five star ytterligare ge mig kunskaper och vara ett ställe där mina tankar och allt jag lärt mig genom åren kan komma andra till nytta. Spännande i alla fall, eftersom jag är nyast i gänget och har jobbat på myndigheter och statliga bolag i hela mitt liv, där vi kämpat med att hålla service i motvind (vilket inte är en underdrift alls).  

Jag har som sagt lekt ekorre nu i många år och samlat på mig kunskaper, så nu ska de ut. Och kanske det blir äkta nu när man äntligen mår bra i livet.

Nutid igen- min tid- bästa tiden.

Jag kanske ska bryta av lite med dagens liv igen för att det inte ska bli för enformigt. Jag kanske slänger in en och annan text här då och då för att livet inte alltid är tjo och tjim. För att livet innehåller allt, hela spektrat, sorg glädje ilska och..ja vadå? Ett ljusfyllt sinne.

Jag var en allvarsam själ då, alldeles för tyngd och arg över livet som det var och hur det förflöt. Jag var för av allt. Jag har alltid varit en tyngd tänkare, som gärna ältade det som var, grubblade för mycket. Ända sen jag var barn har jag varit rädd för allt, rädd för att dö, rädd för att förlora, vilket gör att jag aldrig levt fullt ut. Visst har jag varit sorgfri stundtals men då har det handlat om att döva något som saknats, döda tristessen.

I dag är åren på SJ i dimma, det är ett ställe jag aldrig vill tillbaka till, den arbetsplatsen för absolut inget gott med sig, och jag är så glad att jag kom därifrån levande. Alla steg jag tagit i mitt liv har lett mig dit jag är idag, där jag känner sådan enorm glädje över livet, jag har världens bästa jobb idag med massor av möten, ett positivt men ansvarsfyllt arbete med mat och allt vad det innebär.

Jag har träffat några underbara själar som är med mig i vått och torrt. Som tänker som jag, vill som jag, öppnar mina ögon på ett varsamt sätt, får mig att skratta och le och samtidigt kan få mig att fälla en tår av rörelse. Allt är rätt, inget är fel. Allt måste finnas för att man ska leva. Jag är så lycklig.

Jag har dessvärre varit sjuk länge nu. Mina astmamediciner har jag fått hämta ut tre gånger minst, det är inte klokt, jag har aldrig varit så sjuk och hostat så fruktansvärt, varit så utarmad och trött på att hosta och spotta slem men visst har jag fått vila och reflektera mycket efter en intensiv sommar på jobbet. Vägen tillbaka är lång och seg, det är uppförsbacke och jag bygger upp mig successivt med promenader inför stundande träningspass på puls och träning.

Jag har också fått känna på en ny känsla. Ilska, som jag aldrig tillåtit mig att känna förr, det var fult när jag var liten, jag har aldrig fått vara arg eller ilsken och det är en känsla jag tryckt undan i hela mitt liv. Så nu håller jag på och lär mig hantera ilska. Och lär mig tillåta mig att känna det. Inte det lättaste alls. Jag har stött på ett par beteenden alldeles nyligen där jag blev så ilsken så jag höll på att explodera. Försöker kanalisera ut detta så det ska komma ut på rätt sätt, så att rätt människa ska få ta del av det. Har i alla fall börjat den resan, att inte bita ihop längre. Får se vart den leder. Jag har väldigt låg toleransnivå just nu mot dumheter och hoppas att ett deltagande i en grupp på jobbet som lär oss bli bäst på service kan få mig att med andras hjälp hjälpa andra att tänka på rätt sätt.

För idag är jag rätt människa på rätt plats, äntligen. Idéerna bubblar ur mig, jag älskar att vara där jag är. Och ingen och ingenting ska få förstöra eller ta ner den känslan hos mig.

svårt hitta en rubrik som passar till det som var.

”Mänskliga kvarlevor” är ett drastiskt uttryck som etsat sig fast i hjärnan på mig. Inte bara för den bokstavliga innebörden utan för att jag nästan varit en sådan, en som under många år bara existerat. Jag har sett oräkneliga hetsande, stressade och förbannade när något inte gått deras väg och jag vet att de inte heller förstått livets innebörd.

 

Frågan surrar runt mig om jag sett andra som kvarlevor enbart för att jag själv inte mått bra? Jag har i cirka tio års tid ställt frågan om jag har fel och om samhället är jättebra bara att jag inte fattat der? Är det jag som påverkar människor i min omgivning till dysterhet? Kan människor se att den här individen inte mår bra så den kan man sätta sig på ännu mer och är det inte värre än vanligt översitteri? Ska det gå till så idag?

 

Vem bestämmer om jag har rätt eller fel som ser världen svart? Hur kan man låtsas vara glad och positiv utåt när man får kämpa så för att räcka till för de man mest behövs för? Och vad är det egentligen för fel i att vara en kännande människa? Varför har så många pansar utåt, vad bär de inom sig? Hur vore världen om vi smälte våra skal och började leva och njuta av hur det kan vara? Hitta det lilla i det stora och vårda det.

 

Livet går ju inte på räls, speciellt inte under småbarnsåren. Många har mer jobb än de vill, tiden räcker inte till för allt man måste och många lever i arbetslöshetens och sjukdomarnas osäkerhet där a-kassans byråkrati och försäkringskassans krav inte hjälper alla, de kan stjälpa om man inte är tillräckligt stark. Är mänsklig kvarleva ett för drastiskt uttryck då tryggheten känns utom räckhåll, när tröttheten lamslagit en totalt och man inte ser någon utväg? Kanske…

 

Jag fattar inte det är för generalfel i samhället när man blir uppsagd, är mentalt utsliten och övertalig på ett företag och blir mottagen som en tillgång på ett annat? Så olika livet gestaltar sig för oss och hur påverkade vi är av nedskärningar vi som inte är födda med silversked i munnen. Vad är det för fel i Sverige som gör att vissa företag år efter år bara tillåts fortsätta skära ner medans andra fortfarande har en balansgång mellan ekonomi och service? Varför är förutsättningarna så olika och varför får det fortgå? För visst säger väl ändå sjukskrivningssiffrorna i Sverige att det är fel att skära ner och skruva upp tempot för resten? Eller är det ofrånkomligt att man likt slavar ska ersätta de utslitna med andra som orkar istället för att ta tillvara resurserna som personalen är kan vara? Jag är i alla fall övertygad om att det är inte bara vår egen inställning som är fel!

 

Nästan alla är mer eller mindre trötta i knopp och kropp av olika skäl.

 

Jag är trött i kropp och knopp men av anledningen att jag fått ett nytt jobb, jag har nya arbetsuppgifter för första gången på många år. Det är jobbigt att lära nytt. Jag har börjat om, blivit uppsagd och arbetslös efter 22 år inom staten men inom två veckor fått ett nytt jobb i samma ort där jag bor. I 17 år har jag varit på samma arbetsplats och under den fanatiska osthyvelns decennium fantiserat om världen utanför, är den bättre eller sämre, är det mig det är fel på som inte orkar bördan, inte orkar ta mer skit? Jag har inom mig anat men inte vågat bejaka sanningen och vända ryggen åt oriktigheterna.

 

Jag är inne i annan farled nu, bortom kollisionskurs. Vart jag är på väg vet jag inte och jag har bara mig själv som kapten.  Jag kan inte be någon annan fatta besluten åt mig. I många år har jag släpat mig fram mot en vak på tunn is och den bilden vill jag ska symbolisera nedskärningsdecenniet med färre anställda som skulle producera mer med ännu större leenden på läpparna. Nu går jag från den där vaken, inte med tjo och tjim men med ett litet hopp. Ett nytt liv. Jag har kommit ur det gamla levande, även om jag inte trott det alltid.

 

Att slippa få en svordom i ansiktet av kunder för vad det kostar, slippa höra ”era jävlar” för att det inte funkar som de vill, eller för att regler inte passar, är ljuvligt. Det borde vara en mänsklig rättighet, liksom rent vatten.

 

Och samtidigt inser jag att vi alla har väldigt lite förståelse och insyn i varandras liv. Ett jobb där du trivs, fysiskt krävande eller bara krävande och stimulerande är så otroligt mycket mer värt än att vara mentalt död när du åker hem. Och trivs du med livet och jobbet är du kanske inte medveten om vilka misärer det finns på andra arbetsplatser, hur många människor runt om dig som kämpar i det tysta.

 

Realistpessimist kan jag erkänna mig skyldig till. Det är inte en bra egenskap men jag kan inte stänga världen ute, jag är tvungen att vara medveten och konfronteras med det jag ser, för att försöka förändra.

 

Vi måste lära oss säga stopp i tid och inte acceptera allt. Få må bra och njuta av livet.. Nu kämpar vi vidare!

 

 

 

 

 

nu är jag rabiat men det här är fortfarande lite aktuellt 5 år senare...

Ibland tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för att få grepp om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus. Vissa kunskaper kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg, rymdteknik. Men hur människor är funtade det undrar jag om någon människa egentligen kan svara på.   

 

Jag skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som ringer till mig men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något så ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på det eller må bra av det så är jag inte otrevlig.

 

Till mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack”. Till mig har man kommit för att man måste, inte för att man vill och att människor är missnöjda med livet idag har jag blivit bistert medveten om. Men även för många år sedan började kommentarerna jag knappt vågar återge här, saker ingen skulle kunna tro.

 

Den fanatiska osthyveln härjningar under ett decennium har medfört att ju mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre presterar de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än till en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar, utför man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt för kunden att häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja, humant-nej.

 

Till slut tar orden slut, det är tomt, man har inget mer att säga, inget biter, ingen förstår, det finns ingenstans att fästa blicken längre. Etiskt utbränd, skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”, är när man gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom vården. Det finns många nedskurna organisationer.

 

Jag är förstummad över faktumet att det är möjligt att vi kan häva ur oss spydigheter till en kassörska på ett företag för att vi är missnöjda med öppettider, priser eller att få stå mer än en halv minut i kö och sedan gå ut, korsa gatan, stanna och byta några ord med sina bekanta i lugn och ro, köa hos ett annat företag som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handla för några hundra och le glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare i en nedbantad organisation som gör så gott den kan? Hur kan man lova strypa en kassörska med ett flin eller hoppas att man gjort det riktigt jävla besvärligt för en helt iskallt mitt på dagen? Jag förstår inte.

 

Jag är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa om ”6 jävla kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Jag blir illamående när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon kris i Sverige!  Pengarna finns men vi väljer vad vi vill lägga dem på.

 

Det vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips, bingo, lotter, triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten är eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara negativ månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le på det andra? Hur kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men inte göra något för att förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?

 

Jag är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om jag är 100 år i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb och jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man behandlas så olika beroende på var man jobbar.

 

Ord är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän eller från en kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen väg tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta till felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för alla!

 

Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket sa filosofen Seneca en gång. Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men det räcker inte.

 

Vi jobbar så mycket och konsumerar så mycket men vi mår inte bra ändå, därför att så mycket sker mot vår vilja. Och vad kroppen vill är säkert inte att arbeta mer, det är att vi lyssnar på den. Om man ställde frågan vad de skulle ha gjort i sitt liv till någon som ligger på dödsbädden så får man säkert inte svaret ”jag skulle ha jobbat mer”. Man får snarare svaret ”jag skulle ha lyssnat mer på min kropp”.

 

Så, vad är det som stoppar dig?

 

 

 

 

när man är som argast och livet saknar horisont skriver man såhär

och jag är stolt över att ha satt ord på det. nu är livet bra, dessa tider är borta men aldrig aldrig glömda. bara bleknade. Jag är glad att jag överlevde. Och att jag idag är där jag är.

Levande!

Såhär var det en gång...

 

Till er därute som lever på gränsen för att ni fått inprogrammerat att det är bara att härda ut och hålla käften därför att det inte är bättre någon annan stans, det är bara att rätta in sig i ledet eller gå. Ni stannar för att ni antagligen får sämre trygghet någon annan stans. Och har ni inte har någon utbildning och kan välja och vraka måste ni stanna och lida, arbeta och tjäna pengar och dra in skatt till staten så att standarden till ALLA upprätthålls, skit samma om barnen får se er en timme per dygn. Skit samma om osthyvelns decennium har tagit er dit ni är nu- på gränsen - ni har växt in i stressen och pressen men till slut säger kroppen stopp, jag lovar.

 

Alla därute behöver inte hjälp till bra standard, de tjänar sina pengar själva och köpa alla tjänster som de behöver vitt eller svart. Men vi längst ner vi finns för att andra ska ha det bättre, vi är hjon, bomullsplockare, tjänare fast cheferna vill få det att låta annorlunda på mötena. Undrar vad de pratar om på fredagarna under middag och vin. Skrattar de åt oss därute på plantagerna?

 

Jag vet inte hur många tårar jag fällt genom åren för alla jag mist och saknar samtidigt som jag kämpat genom 17 års arbetsliv på golvet i en successivt krympande organisation, de tretton sista har varit för jävliga emellanåt. Jag har fött två barn och vi har kämpat för att få ihop det genom dessa tretton år och jag vet idag att jag inte haft fel. Att vara med mina barn är det viktigaste för mig och att bli trampad på har SÄNKT mig. 

 

Jag är en vanlig arbetare men jag har behållit tron att jag inte är värd att ses ner på för vad jag jobbar med. Jag är inte värd att trampas på bara för att några har uppfattningen att de har ett jobb med högre status. Jag är en människa med känslor, empati och mitt livshopp kommer av att jag tror jag kommer att få upprättelse en dag,

 

Ni därute som kämpat så länge för att inte gå under, ni har stått ut länge, kanske längre än jag gjort, ni ska också dit ner i underjorden där jag varit och gräva och krafsa och hitta er själva och när ni har gjort det ska ni pånyttfödda ta er upp och SE LJUSET. Ni ska gråta och se för jävliga ut och vrida er i vånda på nätterna men när ni är klara kommer det att lysa livsglädje ur era ögon. Ni ska hata och gråta ännu mer och förtvivla ännu mer och tvivla på er förmåga och tycka att ni inget kan och ingen vill ha er men jag vet att ni vet att längst därinne har ni rätt fast ni inte tillåtit tvivlen att komma fram. Det ni ska vara arga på är varför ni utsatt er för det ni gjort.

 

Ni SKA vara förbannade och arga men samtidigt le åt de fina minnena som gjort att ni stannat kvar på er arbetsplats. Var glad att fina stunder funnits men tänk på att man inte kan bruka våld mot sin kropp och sitt psyke hur länge som helst. Det är en lång väg att gå men det går att förändra, hitta ljuset, det lilla som gör att livet vänder.

 

Det är sömnbristen som gör att vi går under. Den viktiga sömnen vi måste ha för att orka leva ett ordentligt liv. De som kan sova på nätterna är de som klarar det, vi som tänker på nätterna vi är dömda att kräla i skiten men vi kommer att vinna i längden, när världen vänt och vi är önskvärda igen. När empati och glädje över ett enkelt liv som kanske inte är bekymmersfritt men där flera felande faktorer såsom statushets, prylhets, ”jag är bättre än du”-hets är weg, utrotats och livet är busenkelt. När alla har insett att kroppen är den dyrbaraste ägodelen vi har, att vi har bara ett liv och att barnen är gåva nummer ett.  När glädjen strålar ur våra ögon igen, då har vi vunnit! Då kan vi gå raka i ryggen och möta folks blickar igen. Inte huka för att vi är slavar.

 

Sömbristen kommer av att man inte räcker till längre, varken för sitt jobb eller för hemlivet, skolan är jobbig för ens barn och man får kämpa så hårt för att räcka till för deras läxor och drömmar, man kanske har åldrande föräldrar man måste sköta eller hjälpa in på hemmet. Sömbristen existerar också för att framtiden är alltför oviss och man inte vågar ta steget ut i ett ännu osäkrare liv med a-kassa, jagande efter jobb och en panisk rädsla för att själen inte ska orka med och man ska bli sjukersatt begränsad tid och med press att komma tillbaka och arbetsträna fort.

 

Man måste sköta sig och sina närmaste, laga näringsriktig mat, motionera, vila och ha en positiv inställning till livet. Hur många kan ärligt säga att de faktorerna fungerar? Har ni livskvalité? Vad är livskvalité för er? Sätt i gång och pränta ner på papper det viktigaste ni vet, det ni vill uppnå, åstadkomma. Vad är er uppgift på jorden, vad har ni kvar för drömmar? Det behöver inte vara pengar eller framgång, det översta steget kan vara sinnesfrid.

 

Jag vet att ni har rätt ni därute som tvivlar. Ni tvivlar på att cheferna har rätt, ni vill inte längre bli behandlade som skit. Vi därnere gör jobbet med kunderna, vi är också förutsättningen för att företaget skall finnas. Vi vill inte höra att vi bara är en kostnad. Vi är värda att orka med mer än ett arbetsliv, vi har familjer och barn som behöver oss, vi kan inte ge mer än 100 procent. Vi vill ha någon som tänker på att vi är människor med begränsad livslängd, vi behöver underhåll, smörjning. Backup-system är viktiga om datorsystem till kärnkraftsverken lägger ner sig eller el-system ballar ur men om den mänskliga faktorn ballar ur vad finns det för backup-system då? En sjuk organisation framkallar sjuka människor, som inte orkar med mer press. Press att prestera, att ensam utan backup hantera orimliga situationer. Press att inga vikarier finns för de får aldrig jobba på grund av kostnader, snålhet som kommer att visa sig när personalen går under.

 

Livskvalité. I dag är vägen dit ganska krokig på grund av allt utanför som bombarderar oss på livets väg. Det är ingen motorväg, den är krokig för att vi ska tvingas stanna och reflektera och lära oss. Minnas hästhagarna längs landsvägarna där Ford Taunusen puttrade fram, minnas lukten av blåklockor, smörblommor, violer som vi kunde binda midsommarkransar av. Minnas känslor för dem som är borta och de som är kvar. Sträck ut handen efter dina döda släktingar och kom ihåg hur beröringen kändes, de finns där jämte dig. Älska de vänner som ställer upp och sörj eller glöm de som flytt.

 

Livskvalité börjar med steg ett. Accepterandet av att något är ohyggligt fel, och ingen kan göra något för att det ska bli bättre utom du. Kom samman med liktänkande, påverka politiker att motverka individualismen i Sverige och införa mer medmänsklighet. Attitydförändring behövs hos alla i samhället och vi måste hjälpas åt att starta ett nytt samhälle, där allas slit värderas. Vi har gett mer än allt för länge. Nu är det dags att finna ro för själen.

 

 

från 2007

Ditt öde kommer inte att fullbordas genom att du träffar intressanta människor. Du träffar kanske sådana men det förvirrar dig. Var på din vakt mot stora personligheter och berömdheter, det du söker - och du vet inte själv vad det är du söker - kommer du att finna under enkla förhållanden i en alldaglig konversation med en vanlig normal vardagsmänniska. När du hamnar i en sån situation, skärp dina sinnen, för din innersta önskan kan komma att uppfyllas på ett sätt du inte anar. (Claes Hylinger, svensk författare)

 

Att finna en mentor, som varsamt kan lotsa en på vägen till självinsikt, vars erfarenheter man kan böja sig för borde vara alla förunnat, idag när vi alla famlar oss framåt.

 

Själsfränder och mentorer är lyxprylar som väger tyngre än varje smycke. Vi är inte starka själva, vi ska leva i flock med liktänkande, annars är vi olyckliga själar vandrandes på en ödslig stig. Böcker jag läst men framför allt människor jag lyssnat på har gett mig goda råd som sakta krökt min väg och svaren på mina frågor har sakta framträtt i dimman. Jag har ältat och funderat och frågat och lyssnat och lärt och människor har gett mig hopp och sett mig som jag definitivt inte sett mig själv.

 

Jag har lärt mig att man inte kan bruka våld mot sin kropp hur länge som helst och tro att man ska må bättre ”någon gång”. Jag har fått en tro på att jag kan förändra mitt liv, att jag är värd något bättre än det jag har och framför allt att jag kan göra det otänkbara, det jag aldrig någonsin trodde, jag har fått puffar, knuffar om jag varit fel, jag har fått göra misstag utan att de blivit arga eller skrattat åt mig eller sett ner på mig. Sådana människor borde vara överrepresenterade i samhället och jag är för evigt tacksam för att dessa har korsat min väg i en tid av sökande.

 

Om vi tillåter oss att tända ett ljus och sitta och se på lågan, fundera, filosofera, kanske meditera, ger oss stillhet och ro för själen mår vi successivt bättre. När vi finner det innersta, förstår vi varför vi är här på jorden och hur vi ska ta tillvara den korta tid vi lever läker vi oss förr eller senare. Döda är vi alldeles för länge. Livet är för kort för oväsentligheter, en dag är vi glömda och det växer ogräs på gravarna.

 

I alla böcker skrivna av psykologer jag läst så framhäver man att vi olyckliga för att vi saknar inre glädje, vi lever i mentalt mörker och det är detsamma som frånvaro av ljus. Bara vi själva kan tända ljuset, vi har egentligen glädje och kärlek inne i oss men vi måste upptäcka den, ta fram den. Vi är hälftenansvariga till att vi mår som vi mår… vi måste ge oss den tid som inte finns för att bli oss själva igen. 

 

Jag tyckte dessa ord var konstiga först, jag var arg och fattade inte varför, det är ju inte mig det är fel på, det är världen! Men steg efter steg har jag insett att det är sant, det är bara jag som kan förändra, ingen gör det åt mig, bara jag kan få mig att må bättre. Det tar lika lång tid att må bra som det har tagit att gå ner sig har jag fått höra och det var så skrämmande tankar att jag utmanade det och gav mig fasen på att det här ska jag fixa, jag är värd att må bra.

 

Mina själsfränder förstår, de är på samma våglängd, de lyssnar och flackar inte med blicken.   Man får det man ger och tacksamheten över att de som orkat lyssna finns kvar går inte att sätta ord på. I dag inser jag att det finns människor som mår bra och trivs i sina liv, det är underbart men förstår de vad som försiggår på andra ställen?  

 

Själsfränder är också gamla kära vänner på avstånd som ser och hör, som själva kämpar hårt. Vi är på eoners avstånd ibland, vi hinner inte träffas så ofta men vi är nära, börjar varje gång om där vi slutade. År är ingenting när man har en relation, relationer tar inte slut om de är baserade på tillit, vetskapen om att man ger och tar, och att man accepterar varandras fel och brister. Jag skulle inte kunna vara utan dem. De har närvaron i livet i sina ögon, blå, grå eller bruna och jag älskar dem för evigt.

 

Ha förtröstan och be om styrka för att uthärda är också ett råd jag lyssnat på och försökt praktisera, varje nyårsafton… Man måste ha hopp att livet ska blir bättre, att en dag vänder det och då går det min väg. Tron kan hålla en flytande när det är tjockt i halsen och lyckan bara glimtar då och då.

 

Livet går inte ut på att nå framgång och tjäna massa pengar för man är inte lyckligare för det, allt går ut på sinnesfrid…vara nöjd och tillfreds.  Jag är förstummad och förbluffad över vad min kropp fått ta emot i många år i form av stress och jag är arg på mig själv för att jag utsatt mig för det så länge för det har framkallat saker hos mig som inte går att radera bort. Värk som vandrar runt, eksem och astma som infallit efter år av extremstress och allt finns lagrat i cellerna, minnena är o-utraderbara, stressallergi har ofrånkomligen inträtt.

 

Jag vet att det är fler än jag som har det så. Har ni själsfränder som lyssnar på er? Hur håller ni er flytande?

 

Jag funderar fortfarande på hur man ska leva i denna värld för att orka men också för att göra den bättre. När ska vi förstå att hälsa och kärlek till våra barn och närmaste är det viktigaste som finns och att ge dessa barn närvaro och hopp? När ska vi sluta skälla för att något tar längre tid än förväntat eller för att det vi måste ha kostar för mycket? När ska vi sluta jäkta? Ska vi börja skapa något bra i Sverige eller ska vi ta kål på varandra? Ska vi fortsätta tycka att framgången är måttstocken?

 

Tänd era stearinljus i mörkret så träffas vi där och tar oss en funderare tillsammans- i lågan.

jag blir nästan sjuk

av att läsa dessa texter från tiden som flytt, tiden som är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag är glad att jag lever.

för idag lever jag 47 år gammal, jag glittrar och trivs ( ja när luftvägskatarren är borta ännu mer)och jag vill ALDRIG någonsin att NÅGON ska uppleva att må såhär.

I min närhet har jag alla dessa människor som kämpar något så ofantligt mot alla tänkbara problem.

Problem i form av värk, man kan knappt vända på huvudet, man kan inte sova för att man har värk i kroppen av för tunga arbetsuppgifter, utslitna leder och muskler, man har handledsskydd på fast man är ledig från jobbet, det är kroppar på gränsen till det man knappt vågar uttala, det onämnbara, att inte orka längre.

Många har 20-25 år kvar och är HELT SLUT. De funderar dag och natt på vad som försatt dem i den här situationen, de har försent förstått…

I min närhet har jag också människor som vågat kapitulera. De har lagt av, deras hjärnor strejkar och kroppar vill inte längre och de behöver sovhjälp. De har velat men inte mäktat med och de har också haft ont i kroppen som varningssignaler ett bra tag, men negligerat det med påföljden att deras hjärnor sagt nej, tagit semester, börjat tänka sjuka tankar, hamnat i ett tillstånd där de behöver medicinsk hjälp att börja fungera som vanligt igen.

De har också för sent förstått.

Som vanligt, vad är som vanligt förresten? Att fungera som vanligt verkar vara ett tillstånd idag då ingen lyssnar på sina kroppars skrik av smärta i rymden. Nej vi fortsätter springa, får mer värk, mer piller, mer sovstörningar, mer piller som inte hjälper. Vi köper och konsumerar och dövar våra sinnen, vågar inte släppa närhet och närvaro inpå livet, som om det vore farligheter.

Jag har i min närhet människor som kämpat i många år i motvind kämpat med sina arbetsuppgifter, älskat det de gör men gradvis brutits ner av merarbetet med konflikthantering inom till exempel skolan. Alltför mycket tid går åt till att lösa konflikter idag. De har all yrkeskunskap, de är inte osäkra men de orkar inte med att ta hand om det vi föräldrar inte mäktar med utan de går under.

Varför orkar vi inte? Vad är det som är så generalfel?

Alla vi som bara nästan gick under, alla vi som inte lyssnade på våra kroppar på alldeles för lång tid, vi är inte sjuka, vi är friska som tänker tankarna att något är fel men vi orkar bara inte ta tag i det. Vi mäktar inte dra i snöret på den framrusande spårvagnen vare sig nerför utför eller uppför för att stanna utan vi fortsätter trots att vi vet att vi inte orkar. Pulsar genom snön, genom istid, genom höststormar på cykel, genom vårvindar friska och vi hatar ösregnet på den efterlängtade sommarsemestern.

Hur kan vi göra detta mot oss själva? Hur kan vi försätta oss i sitsen där vi måste knapra piller för att kunna sova, istället för att njuta? Hur kan vi bruka sådant våld mot våra kroppar för dessa skitlöner? För att vi inte orkar ta tag i det vi måste så orkar inte nästa led, de som får ta det vi inte orkar.

Jag har hela tiden trott att detta är arbetarnas dilemma, detta är det vi måste uthärda för att några ska ha det bättre i Sverige, tjäna mera pengar så att effekterna sipprar ner till oss härnere men ack nej, de som tjänar lite mer mår inte alltid bättre, de har sina helveten de också. De sitter fast i oönskade situationer de också, fast med skillnaden att de har bättre betalt men också utgifter därefter.   

 

Har man ett arbetsliv som fungerar bra, det vill säga man trivs på jobbet och familjeliv och allt annat flyter så är livet rätt bra.

Har man problem i det privata, med skilsmässor och sjukdomar, skolor och lärare där samarbetet inte fungerar och barn far illa av skolan då far man själv illa och då är det jobbigt.  

Har man en kombination av helveten, lite där och lite där, en del fungerar och en del inte, många saker på båda ställena fungerar inte alls då har du det riktigt jobbigt.

Är man då mitt-i-skiten och inte mäktar med någonstans ordentligt då är situationen given vad som kommer hända. Som ett framrusande tåg utan bromsar går du mot undergång.

Under 15 år i Sverige har allting monterats ner och vi har själva fått ta hand om oss, inse att något är fel, vissa har kanske fått jättemycket hjälp och vissa mycket mindre, och de har en väldigt väldigt lång väg tillbaka. De har också sett men inte vågat ge efter och vägen tillbaka är så lång så lång.

I dag finns också en hårdare kontroll med hårdare regler från f-kassan om du är sjuk eller inte, du får vänta på din ersättning tills det passar dem att betala ut den, det innebär när du är färdigutredd, det förstår du väl?

Men det går inte att kompromissa med kroppen den måste få allt i form av tid och avkoppling, vad är det vi måste göra för att må bättre? LYSSNA och LÄRA. Börja bry oss om oss själva för att orka bry oss om andra. Det har för längesedan blivit dags att inse vad som är värt något i livet och börja leva därefter - för att inte göra oss mer illa och bli sjuka????

 

 

 

 

 

 

tankar mitt i livet...från 2005

Jag är förfärad över hur jag mådde,hur arg jag var och jag är lättad över att jag idag inte mår såhär. Icke desto mindre är jag stolt över att jag förmådde sätta ord på det jag kände då ord som jag idag egentligen kan stå för fotfarande. Hade jag inte satt ord på det jag hade inom mig hade jag nog dött...

 

 

Tv som informationsflöde har jag varit tvungen att koppla bort därför att jag inte kan värja mig från bilder som tränger på.

 

Fastnaglad och förfärad blir jag av en bild i Expressen. Stannar upp i ett reportage från Sudan om en kvinna som ser ut som 70 men som antagligen inte är mer än 30-40 och hennes utmärglade barn, i ett FN- läger nära fasan vi inte kan föreställa oss, hennes ögon har sett allt vi inte vill se eller vill veta. Hon lever i ohygglighet och har sett sina kära dö och ett barn tagits ifrån henne och nu väntar hon in sin minstings död. Hon har inte rest och semestrat, hon har upplevt saker de flesta av oss inte ens kan föreställa oss.  

 

I Sverige har vi det så bra jämfört med så många andra ställen så varför har vi inte vett att uppskatta det, varför måste vi missbruka det vi har så förfärligt? Missbruka våra liv med skräpmat, stress och missnöje, aldrig finna ro utan bara stressa i hamsterhjulet, det vi tror ska ge oss det goda liv vi vill ha.

 

Varför inte stanna upp ett tag, koppla bort allt som stör, tv, radio och istället promenera och lyssna på fågelsång tidigt på morgonen. Gå ut med en kaffe tidigt och lyssna på deras oförstörda kvitter. Kvitter som ljuder genom luften vårnorgnar, aldrig slutar. Vill inte att det ska sluta. Och det återkommer ju. Varje år...Tack gode gud...

 

Friåret lärde mig att värdesätta tystnad. Efter jobbiga år med arbete/småbarn fick jag ta bort ljud och intryck och jag har fortfarande inte lärt mig klara av det, går ständigt och sänker tv´n och går radion på blir jag galen. Jag klarar det inte. Och därinne finns tanken att jag måste lära mina barn att inte gå i fällan, redan nu 13 och 9 år gamla…

 

Det goda livet, god mat, saker till hemmet, elektronik, resor. För visst lever vi i en bra värld, där vi tar hand om varandra och bryr oss om de svaga och inte skäller på kassörskor om något råkar vara felmärkt eller för att priset inte passar oss eller mynten inte går in i myntinkastet? Inte tittar vi väl bort när vi möter alkoholisterna på stan? Eller svär åt servitriserna på krogen som inte får servera alkohol klockan 11 på förmiddagen när vi vill ha det?

 

Inte lovar vi väl andra arbetare, medmänniskor, strypning med ett flin? Inte önskar vi väl någon en jävla dag? Inte hoppas vi väl att vi gör det jävligt besvärligt för en kassörska för att hon gör sitt jobb? Är desperationen så stor att vi måste påtala månad efter månad till dem som säljer vilka jävla skojare de är istället för att i enad front påverka i det stora eller istället välja bort det de säljer och välja ett annat sätt att leva.

 

Vi är utbytbara och så småningom glömda, så varför inte göra det bästa av den tid vi lever, hjälpas åt till ett mjukare samhälle, mer öppet och större lyhördhet för våra medmänniskor och allas barn?   

 

Alla verkar inte veta varför de lever, vad deras livsmål eller det bästa för dem är. Bländade av en fasad, matade av bilden av hur det ska vara, hur vi ska leva våra liv och framför allt hur vi kan se ännu bättre ut eller hur vi kan ha ett ännu vackrare hem än vad vi har. Hur vi blir lyckligare lär vi oss i tidningar numera, vi har inte tid att reflektera, vi har inte tid att uppskatta våra liv eller definiera vad som är det viktigaste.

 

Ingenstans i reportagen i de glassiga magasin finns barnen synliga annat än hur funktionellt man kan möblera eller vilka saker man kan inreda för att sortera alla tusen leksaker vi köper, fast barnen hellre vill ha vår närvaro.

 

Har jag ett par kuddar bakom ryggen och en rosa filt om mig är min utsuttna soffa helt ok, jag lovar. Det är inte viktigt att ha det senaste, modernaste, att kasta ut sitt kök för ett nytt fast det bara är några år. Titta runt er och se vad ni har, värdesätt det, skit i materiell standard så länge barnen behöver all tid, ge dem tid istället för att jaga framgång, pengar, titlar, saker. Barn behöver mer än något annat sina föräldrar idag, att vi är där och sätter gränser och älskar dem villkorslöst. Då är de trygga.

 

Vi måste leva, inte slita ut oss med oväsentligheter. Lyssna på varandra, bry oss om när någon blivit illa behandlad av sjukvård eller myndigheter. Det är så fruktansvärt enkelt att leva egentligen om man skalar bort allt vi inte behöver. Vi måste välja och välja bort för att orka. Och aldrig sluta kämpa för vårt och barnens bästa.  

 

Tyck inte att jag knäpper er på näsan, jag vet vad jag försakat och vad jag har…och jag vill att alla ska få uppleva såna relationer som jag har med mina barn sedan ett par år.  Det man kan få av dem kan man leva på för resten av sitt liv.

 

 

ett gammalt inlägg till jag garvar idag åt detta...men jag grät då...

 

Vi borde öppna våra sinnen och snacka mer med varandra istället för att spela ankor och stå på behörigt avstånd. Det är trevligt att prata en stund i stället för att få ett flåsande i nacken av en stressad resenär.  

 

På senhösten förra året stod vi klockan 06.00 vid busshållplatsen. Vi hade 8 minuter på oss tills bussen kom. Ett bedövande mörker rådde, vi hade som vanligt överraskats av mörkret, aldrig förberedda, fleece var liksom livsnödvändigt. Jag stod där med människor jag ofta såg men aldrig pratade med. Jag rökte inte för jag är rätt hälsosam. Vi började spekulera i vad som skulle hända med affären som stängts alldeles nyss. Fantasifulla gissningar haglade och vi var ense om rätt mycket.

 

När vi klev på bussen var det nedsläckt. Bussresan blev ljuv när vi fick sitta i mörkret och kura i vår fleece. Och samspråket var slut naturligtvis, vi ska inte överdriva gudbevars, vi kunde ju prata mer en annan gång. Klockan var ju bara 06.08 och bussen i tid, så att vi slapp uppröras utan hann reflektera en stund istället för att få magsyra av irritation.

 

Med den mörka årstid med fruktansvärd, isande kyla som går genom märg och ben kom också insikten att det är långt tills solen värmer igen. Det krävs gräslig, fruktansvärd, makaber humor för att stå ut. Döden diskuterades vid frukostbordet. Om att döden dö i flygplanet som störtat i Östersjön och återfanns med piloterna i.

 

– Usch vad hemskt att sitta fast i ett sjunkande plan och veta att nu dör jag, sa jag, för jag har inte helt förlikat mig med tanken på att jag ska dö en dag och lämna mina barn och det får absolut inte ske i ett flygplan för det har jag haft noja för i massor med år.

 

– Ja man får ju hoppas att det blir sånt tryck så huvudet exploderar innan man drunknar, kommenterade min arbetskamrat förnöjt mumsandes på frukostmackan. Det var måndag, den enda dagen vi hade frukostsällskap och hennes oberördhet fick mig nästan att spruta kaffet genom näsan. Vi skrattade. Så tänker vi för att överleva idag.

 

Modus vivendi, modus moriendi, sätt att leva, sätt att dö. Vilket sätt är värst att dö på och varför i helsicke är jag dömd att tänka dessa tankar? För att det hjälpte mig skratta i missmodet?

 

Missmod ja. I dag kan jag skratta åt att jag i hemska stunder på mitt före detta jobb har känt mig som Sickan i Jönssonligan när han sitter i garderoben efter att kuppen har misslyckats och klappar en sko och säger” lilla kisse”. Det är mitt förra liv, alltför ofta ett icke-liv.  

                 

Jag vill inte vara missmodig jag vill vara glad och lära mig steppa och få aha-upplevelser men aha-upplevelser kan också framkalla fysiskt illamående.   

 

Nämligen har jag provat tokshopping. Lyckokänslan var skrämmande, jag mådde jättebra och önskade att jag alltid mått så bra, att jag alltid haft obegränsat med pengar så jag kunnat idka pengaslöseri  utan att tänka på vad det kostade. Under några futtiga timmar kunde jag glömma allt, bara kläder fanns i ögonen. Jag har successivt valt bort shoppandet för jag vet att jag bara blir nöjd för stunden och att många idag inte valt bort det förstår jag av hela mitt hjärta. Jag mådde nästan illa av att jag mådde så bra, för jag insåg att:

 

Det är detta som fattats mig varje månad, detta jag nekat mig för att må bra. Hade jag tokshoppat varje månad hade jag mått bättre. Så tungt det är att inse. Då hade jag stått ut och kanske inte varit dömd att grubbla. Många härdar ut för att de unnar sig shopping varje månad och somliga unnar sig inte.

 

Idioter som jag försjunker i grubbleri istället, natt som dag… 

 

Jag har kanske inte det andra har och andra har inte det jag har men hur ska vi få dessa världar att passa ihop? Kan dessa två världar existera parallellt eller är vi för evigt dömda att leva i två olika dimensioner, onåbara för varandra? Där samveten och dåligt självförtroende håller en vaken på nätterna. Och är jag för evigt dömd att fundera på detta faktum? Frågor föder frågor liksom och det är så himla svårt att få ihop svaren sen.

 

INGEN vet vad andra går igenom, ingen vet vad som förvägras dem eller vad deras privilegium är förrän man träder in i himmelriket eller möter helvetet. Och himmelriket för mig är att gå till jobbet och slippa vara orolig för skäll. Vi borde byta jobb oftare, för att få se och uppleva varandras rättigheter och skyldigheter, vad annorlunda världen vore då.

 

Att en förändring startar med första steget är klart. När man till slut inser att nu går det inte längre, nu har vågskålen tippat, så tar man ett steg. Och sedan ett till. Hur lång tid som går mellan stegen är oväsentligt, bara man tar dem och har förtröstan och hopp under tiden. En vän till mig önskade mig välkommen i ”Jag kan och vill-klubben” Jag är inte värdelös för att jag inte har akademikerexamen eller hög lön, jag är en människa med någorlunda sunt förnuft som vill ha ett bra liv, inget annat. Min vän har redan gjort resan och är tillbaka till livet.

 

Jag med. Och nu är det senvår, den underbaraste årstiden på året. Solen värmer, jag älskar allt. Det enda jag saknar med att ta bussen 05.08 är fågelsången och stillheten. De dagar det inte blåste eller regnade…

 

 

hittat gamla texter....ruttna dagar...

Som jag skrev under tiden jag satt fast i dåtidens liv, arbetslivet jag inte trivdes i då och livet jag ville säga upp mig från, stämpla ut och lägga mig ner och inte vakna mer, det var så hemskt och det är inte smickrande för vare sig mig eller min gamla arbetsgivare. De är säkert aktuella ännu så i väntan på att jag får energi nog till nytt så kommer de här (de har varit publicerade på ett annat ställe). Hoppas ni har energi.

Kom ihåg bara att det inte är mitt liv nu jag skriver om. Det är livet i min backspegel. Glöm inte det snälla. Det är kanske inte smickrande för mig men jag kan inte fega ur längre för jag vill inte att andra ska hamna i det här som jag var i.

 

Det finns ruttna dagar, och jag vet att de inte bara drabbar mig. Fler än jag i världen förnimmer dem, lever i dem, önskar och kanske till och med ber till gud att de inte fanns men är medvetna om att de inte går att radera bort.

Ruttna dagar ställer man sig frågan varför man är född kvinna och det är lika många dagar kvar till såväl fullmåne som mens och man har en i forna dagar uppkommen arbetsskada på leder, armbågar och musmuskel för att man jobbat vid dator under extrem press. Man har dessutom varit dumhuvudet personifierat och tackat ja till ett jobb man egentligen längst därinne i lillhjärnan borde insett dödsdömdheten i men så gärna ville ge en chans. 

När fullmåne och mens inträffar samtidigt; ojoj, för er som inte vet, då blöder tandköttet, det känns som om tänderna ska rasa ut, man känner sig som en michelingubbe och dessutom skriker ungefär alla leder i kör. Knogar värker, det knäpper och knastrar i alla knän och axlar, och ibland sover man inte ordentligt. Månen lyser upp den gula friggeboden jag förvisso bestämt färg på själv men just de nätterna ångrar. Man kan knappt somna om. Svettiga lakan snor sig. 

För andra plågade människor på jorden innehåller ruttna dagar säkerligen andra saker, ontet, värken, smärtan  kanske bara är kronan på verket och dem är det mer synd om än mig.

För mig är ruttna dagar ont.  Men jag har ju valt. Har vi inte alla gjort våra val? Jag kunde ha valt att utbilda mig från början och skitit i min skitlön från skitföretaget som knäckte mig till slut, jag kunde hoppat av cirkusen när barnen kom och sluppit gråta av vanmakt och att av ilska skrika åt mina barn.  

Jag kunde ha valt annorlunda och glidit fram på en räkmacka, låtit mannen jobbat övertid så att jag kunde jobba mindre. Men jag tror inte på den varianten. Jag tror inte de är lyckligare, med tiden mannen då förlorar. Har han ett välbetalt jobb där han inte behöver jobba övertid är det en sak, då är det ett privilegium och visst får man försaka saker när en är hemma. man försakar ting men inte kärlek och tillit.  

Att glida fram i livet, vad hade det gjort mig till? Hade det gjort mig till den jag är med de erfarenheter jag har och med de kunskaper jag vill förvärva, en bättre människa?

Jag har blivit behandlad som skit av människor med högre lön än jag, alltså mer pengar, än jag och jag har mött människor som gett arrogansen ett ansikte och jag önskar att jag aldrig träffat dem. jag har också blivit behandlad som skit av de som bara velat visa sin makt, det finns ju sådana också, oavsett vad de tjänar, de lever på att tillintetgöra, förgöra andra och andras liv och andras känslor.

 

De är alltför många (även så här i backspegeln)

Jag ryser när jag ser dem. Pengar betyder inte att man är mer värd än någon annan. De hade antagligen pengar men inget vett att förvalta sin bildning. En examen betyder inte sunt förnuft, man måste omsätta kunskaperna också. 

Att omsätta kunskaperna och inse att det är mer värt att ge än att ta. Att inse att om man ger så får man. Förr eller senare.

Den dagen man hamnat i värkens klor är man en idiot som trillat dit igen. Jag vet sanningsenligt inte hur jag ska fixa det här ibland trots att jag inte jobbar heltid. Därför att min kropp är så trött och så slut efter 25 års arbete. Dessutom går jag karriärstegen neråt, så lönen blir sämre och sämre.  

En väg att klara ruttna dagarna är i alla fall ipren 400 i fem dagar och/eller alvedon att kombinera med för det går enligt apoteket. Att blanda kan man visst göra, då får man större effekt och slipper belasta vårdcentralen med sina problem. Man kan ju prova först, innan man ringer och ber om läkarhjälp, det är ju bra eller hur? Så att bara de som inte står ut längre kan komma fram. Så att inte vi andra, vi som är på väg mot ”står inte ut” kan stå ut ett tag till.

Jag hatar dessa underbetalda kvinnojobb inom förskolan, sjukvård, skolor, äldreomsorgen, säljare, receptionister och gudvetallt där kvinnor är dominerande, varför är vi så överrepresenterade, så underbetalda och så högpresterande? Varför har kvinnor som utför dessa bragder med äldre, sjuka och barn skitlöner?

Dessa kvinnor jag träffar och pratar med, de delger mig sina drömmar och sina vardagar och sina problem. De kämpar överjordiskt, alla är inte sjukskrivna eller inskrivna hos a-kassan, men de balanserar på linan. Mot värken som smyger i periferin eller psykisk belastning.

A-kassan behövs ju så att man får en smidig övergång från heltid till något annat eller till ett sämre betalt arbete på deltid istället för ett skitjobb med en massa skäll hela dagarna. Kvinnors lott. Karriärstegen uppifrån och neråt, hur många orkar ta sig ur och upp? Ta sig ur smärtorna efter många års lyft av andras småbarn, många års lyft och rumptvätt av andras föräldrar i krympande organisationer.

Kroppsarbete på dagarna - slutkörd på kvällen. Tur man hade ett par veckors ledighet. För mig men kanske inte för min arbetsgivare, som helst vill ha en som kan prestera trehundra procent etthundra procent av tiden. Hur i helsicke ska man kunna göra det som vanlig kvinna, även vi har begränsningar…

Höst nu, vackra färger, frisk luft. Ta vara på den, se framåt, sköt om dig, tänd ljus, filosofera, dröm dig bort. En dag faller allt på plats, det handlar inte om lottovinst, det handlar om livspussel. Alla frågorna blir besvarade. Hitta bara vägen att ta dig dit. Eller stigen, eller stickspåret.

Och allt kan bli bättre än det vi hade. Om vi har tur i livslotteriet. That´s just the way it is.  

Eller?

 

 

Fyra av tio svenskar har bettskena säger ett popup – fönster.

(denna text är herrans gammal säkert från 2006 men aktuell fortfarande, inte för mig just nu men kanske för andra. jag skrev den när jag satt fast i ett arbetsliv jag inte trivdes med och livet skavde och gav mig olust. Skulle jag redan ha publicerat den här så sorry jag hittar den inte så jag chansar att jag inte gjort det)

Långt därinne i hjärtat vet jag att livet kan och borde vara bättre, både mitt eget och livet för många runt mig. Alla hoppas och bär på samma dröm, det är drivkraften som gör att vi orkar gå upp och till jobbet varje dag. Kanske idag ska jag börja må bra igen?

 

Bettskena, fyra av tio?Hmmm...

 

Vi lever alla i samma värld, vi har fått lika mycket tid utmätt och har att förvalta den efter bästa förmåga. Vi har samma räntor, samma regler för A-kassa, sjukersättning, det finns lika många jobb på arbetsförmedlingen åt oss, platser på äldreboendet, alla är vi lika omhändertagna i trygga Sverige. Skolorna åt våra barn är lika bra överallt. Eller? Varför biter nästan hälften av oss sönder våra tänder då? Stress, missnöje, arbetslöshet, värk?

 

Popup- fönster brukar irritera mig men jag blir motvilligt nyfiken. Det här verkar allvarligare än jag trott… för att få ordning på sina käkledsbesvär ska man:

 

Minska stressen: Muskulära besvär kan ibland ha en koppling till förändringar i en individs sociala situation. Händelser som skilsmässa, en anhörigs bortgång, misstrivsel på arbetet, stress m.m. leder inte sällan till att symtom börjar ge sig till känna just i käkmuskulatur. Om sådana faktorer föreligger kan samtalsterapi vara till stor hjälp.

 

Att fyra av tio behöver bettskena är otvetydigt ytterligare ett mått på hur vi mår. ”Samtalsterapi…” jo tack, kuratorer (och massörer) har veckors väntetid. Vi botar allt med mediciner, hjälpmedel och terapi men när ska världen vända? Eller har vi bara anpassningsproblem?

 

Det finns ju bettskenor till hjälp i helvetet.

 

Det är tungt att fly både till och från. Från stress och misströstan in i stress och oro för pengar. Alldeles nyss har drömmen att jag skulle börja må bra igen på min arbetsplats sedan 17 år slagits i bitar. Jag har upplevt mycket oro och press under många arbetsår och nu drogs svångremmen åt igen. Sist in först ut. Det är en vändpunkt, ett nytt tidevarv startar. Det känns konstigt och en smula sorgligt, och det förorsakar en annan slags oro. Ingen återvändo, sorg men ändå hopp. Jag har förtröstan. Under många år har jag bitit ihop käkarna under såväl nattsömn som middagslur så det känns som om tänderna sitter löst.

 

Jag funderar just nu seriöst på en bettskena.

 

I mitt hjärta ryms många berättelser. Berättelser om sorg, missmod och hopplöshet. Vad skulle hända om alla kunde påverka sina liv aningens mer, jobba mindre och ha mer tid för sig själva och sina närmaste, skulle vi inte må bättre då? Skit samma att man inte tjänar den där feta lönen, den är inte till stor glädje i ett grått liv. Uppsynen hos människor deras klagan på trötthet trots den underbara ljusa sommaren ger mig insikten att många har grå liv, och ingen förstår varför man mår dåligt, det finns inte ens tid att fundera.

 

Jag kanske skulle gråta lite, det är så sorgligt att så många mår så dåligt och är så utan hopp. Att få gråta släpper spänningar, renar sinnet men, nej tack jag har gråtit färdigt i mitt liv. Jag vill ha roligt, jag googlar vidare på bettskena. Här finns det mycket intressant.

 

”Användning av bettskena kan minska dödligheten hos patienter med hjärtsvikt och andningsuppehåll. Det visar en avhandling från Odontologiska fakulteten vid Malmö högskola.
– De som använde skenan hade klart högre överlevnad än andra. säger tandläkaren Mahmoud Eskafi”

 

Fasen, det är ju otroligt, bettskenan verkar vara ett mirakelmedel. Att ett sånt fult ord kan vara till så stor hjälp. Vi borde byta ut lite fula ord. Kalla valet mellan pest eller kolera för pistage eller kanel, samma begynnelsebokstäver. Pest och kolera är nödvändiga att känna till men glöm dem nu, att få välja mellan två väldoftande saker borde höja humöret under alla val vi måste göra genom livet. Pest och kolera handlar bara om värre eller bättre, värst eller bäst, sjyst eller sämst, bra eller sämre? Eller bara uthärdligt? Fram för pistage eller kanel i stället!

 

Tandläkare Bengt Brorssons hemsida: Bruxism, tandgnissel, blir allt vanligare. Nästan var tredje person gnisslar tänder då och då, och de allra flesta gör det på grund av stress.  Om du har tur försvinner gnisslandet automatiskt när du blir en harmonisk människa igen. Men om stressen sitter i, finns det bettskenor som kan avlasta tänderna och käkarna. Och det finns anledning att avlasta; en människas bitkraft kan uppgå till över 70 kilo”.

 

Jeez! 70 kilo. Passa er för att komma nära mig när jag sover! Om jag har tur? Harmonisk människa? Hmm… de är sällsynta. Fast det värsta var något jag hörde alldeles nyss, håll i er nu:

 

– Ja jag har till och med bitit sönder min bettskena, berättade en stressad mamma, tillika redaktör.

 

Och för all del, alla är inte vänner med sina bettskenor. En bekant berättar att hon knappt kan sova med sin på grund av att hon vaknar och tror att hon svalt den, vilket utlöser panikattacker och kan framkalla galopp nerför trappor i tillståndet mellan sömn och vakenhet, naturligtvis med stor risk för skador på andra kroppsdelar. Hon hittar sin bettskena på olika ställen varje gång hon har sovit med den.

 

Bettskena-lösning eller helvete? Prova får du se! Det är i alla fall tur att de finns!