Levande!
Såhär var det en gång...
Till er därute som lever på gränsen för att ni fått inprogrammerat
att det är bara att härda ut och hålla käften därför att det inte är bättre
någon annan stans, det är bara att rätta in sig i ledet eller gå. Ni stannar för
att ni antagligen får sämre trygghet någon annan stans. Och har ni inte har
någon utbildning och kan välja och vraka måste ni stanna och lida, arbeta och
tjäna pengar och dra in skatt till staten så att standarden till ALLA
upprätthålls, skit samma om barnen får se er en timme per dygn. Skit samma om
osthyvelns decennium har tagit er dit ni är nu- på gränsen - ni har växt in i
stressen och pressen men till slut säger kroppen stopp, jag lovar.
Alla därute behöver inte hjälp till bra standard, de tjänar
sina pengar själva och köpa alla tjänster som de behöver vitt eller svart. Men
vi längst ner vi finns för att andra ska ha det bättre, vi är hjon,
bomullsplockare, tjänare fast cheferna vill få det att låta annorlunda på
mötena. Undrar vad de pratar om på fredagarna under middag och vin. Skrattar de
åt oss därute på plantagerna?
Jag vet inte hur många tårar jag fällt genom åren för alla
jag mist och saknar samtidigt som jag kämpat genom 17 års arbetsliv på golvet i
en successivt krympande organisation, de tretton sista har varit för jävliga
emellanåt. Jag har fött två barn och vi har kämpat för att få ihop det genom
dessa tretton år och jag vet idag att jag inte haft fel. Att vara med mina barn
är det viktigaste för mig och att bli trampad på har SÄNKT mig.
Jag är en vanlig arbetare men jag har behållit tron att jag inte
är värd att ses ner på för vad jag jobbar med. Jag är inte värd att trampas på
bara för att några har uppfattningen att de har ett jobb med högre status. Jag
är en människa med känslor, empati och mitt livshopp kommer av att jag tror jag
kommer att få upprättelse en dag,
Ni därute som kämpat så länge för att inte gå under, ni har stått
ut länge, kanske längre än jag gjort, ni ska också dit ner i underjorden där jag
varit och gräva och krafsa och hitta er själva och när ni har gjort det ska ni pånyttfödda
ta er upp och SE LJUSET. Ni ska gråta och se för jävliga ut och vrida er i
vånda på nätterna men när ni är klara kommer det att lysa livsglädje ur era
ögon. Ni ska hata och gråta ännu mer och förtvivla ännu mer och tvivla på er
förmåga och tycka att ni inget kan och ingen vill ha er men jag vet att ni vet att
längst därinne har ni rätt fast ni inte tillåtit tvivlen att komma fram. Det ni
ska vara arga på är varför ni utsatt er för det ni gjort.
Ni SKA vara förbannade och arga men samtidigt le åt de fina
minnena som gjort att ni stannat kvar på er arbetsplats. Var glad att fina
stunder funnits men tänk på att man inte kan bruka våld mot sin kropp och sitt
psyke hur länge som helst. Det är en lång väg att gå men det går att förändra,
hitta ljuset, det lilla som gör att livet vänder.
Det är sömnbristen som gör att vi går under. Den viktiga
sömnen vi måste ha för att orka leva ett ordentligt liv. De som kan sova på
nätterna är de som klarar det, vi som tänker på nätterna vi är dömda att kräla
i skiten men vi kommer att vinna i längden, när världen vänt och vi är
önskvärda igen. När empati och glädje över ett enkelt liv som kanske inte är
bekymmersfritt men där flera felande faktorer såsom statushets, prylhets, ”jag
är bättre än du”-hets är weg, utrotats och livet är busenkelt. När alla har
insett att kroppen är den dyrbaraste ägodelen vi har, att vi har bara ett liv
och att barnen är gåva nummer ett. När
glädjen strålar ur våra ögon igen, då har vi vunnit! Då kan vi gå raka i ryggen
och möta folks blickar igen. Inte huka för att vi är slavar.
Sömbristen kommer av att man inte räcker till längre, varken
för sitt jobb eller för hemlivet, skolan är jobbig för ens barn och man får
kämpa så hårt för att räcka till för deras läxor och drömmar, man kanske har
åldrande föräldrar man måste sköta eller hjälpa in på hemmet. Sömbristen
existerar också för att framtiden är alltför oviss och man inte vågar ta steget
ut i ett ännu osäkrare liv med a-kassa, jagande efter jobb och en panisk rädsla
för att själen inte ska orka med och man ska bli sjukersatt begränsad tid och
med press att komma tillbaka och arbetsträna fort.
Man måste sköta sig och sina närmaste, laga näringsriktig
mat, motionera, vila och ha en positiv inställning till livet. Hur många kan
ärligt säga att de faktorerna fungerar? Har ni livskvalité? Vad är livskvalité
för er? Sätt i gång och pränta ner på papper det viktigaste ni vet, det ni vill
uppnå, åstadkomma. Vad är er uppgift på jorden, vad har ni kvar för drömmar? Det
behöver inte vara pengar eller framgång, det översta steget kan vara sinnesfrid.
Jag vet att ni har rätt ni därute som tvivlar. Ni tvivlar på
att cheferna har rätt, ni vill inte längre bli behandlade som skit. Vi därnere
gör jobbet med kunderna, vi är också förutsättningen för att företaget skall
finnas. Vi vill inte höra att vi bara är en kostnad. Vi är värda att orka med
mer än ett arbetsliv, vi har familjer och barn som behöver oss, vi kan inte ge
mer än 100 procent. Vi vill ha någon som tänker på att vi är människor med
begränsad livslängd, vi behöver underhåll, smörjning. Backup-system är viktiga om
datorsystem till kärnkraftsverken lägger ner sig eller el-system ballar ur men
om den mänskliga faktorn ballar ur vad finns det för backup-system då? En sjuk
organisation framkallar sjuka människor, som inte orkar med mer press. Press
att prestera, att ensam utan backup hantera orimliga situationer. Press att
inga vikarier finns för de får aldrig jobba på grund av kostnader, snålhet som
kommer att visa sig när personalen går under.
Livskvalité. I dag är vägen dit ganska krokig på grund av
allt utanför som bombarderar oss på livets väg. Det är ingen motorväg, den är krokig
för att vi ska tvingas stanna och reflektera och lära oss. Minnas hästhagarna
längs landsvägarna där Ford Taunusen puttrade fram, minnas lukten av
blåklockor, smörblommor, violer som vi kunde binda midsommarkransar av. Minnas
känslor för dem som är borta och de som är kvar. Sträck ut handen efter dina
döda släktingar och kom ihåg hur beröringen kändes, de finns där jämte dig.
Älska de vänner som ställer upp och sörj eller glöm de som flytt.
Livskvalité börjar med steg ett. Accepterandet av att något
är ohyggligt fel, och ingen kan göra något för att det ska bli bättre utom du.
Kom samman med liktänkande, påverka politiker att motverka individualismen i
Sverige och införa mer medmänsklighet. Attitydförändring behövs hos alla i
samhället och vi måste hjälpas åt att starta ett nytt samhälle, där allas slit
värderas. Vi har gett mer än allt för länge. Nu är det dags att finna ro för
själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar