för idag lever jag 47 år gammal, jag glittrar och trivs ( ja när luftvägskatarren är borta ännu mer)och jag vill ALDRIG någonsin att NÅGON ska uppleva att må såhär.
I min närhet har jag alla dessa människor som kämpar något så
ofantligt mot alla tänkbara problem.
Problem i form av värk, man kan knappt vända på huvudet, man
kan inte sova för att man har värk i kroppen av för tunga arbetsuppgifter,
utslitna leder och muskler, man har handledsskydd på fast man är ledig från
jobbet, det är kroppar på gränsen till det man knappt vågar uttala, det
onämnbara, att inte orka längre.
Många har 20-25 år kvar och är HELT SLUT. De funderar dag
och natt på vad som försatt dem i den här situationen, de har försent förstått…
I min närhet har jag också människor som vågat kapitulera.
De har lagt av, deras hjärnor strejkar och kroppar vill inte längre och de
behöver sovhjälp. De har velat men inte mäktat med och de har också haft ont i
kroppen som varningssignaler ett bra tag, men negligerat det med påföljden att
deras hjärnor sagt nej, tagit semester, börjat tänka sjuka tankar, hamnat i ett
tillstånd där de behöver medicinsk hjälp att börja fungera som vanligt igen.
De har också för sent förstått.
Som vanligt, vad är som vanligt förresten? Att fungera som
vanligt verkar vara ett tillstånd idag då ingen lyssnar på sina kroppars skrik av
smärta i rymden. Nej vi fortsätter springa, får mer värk, mer piller, mer
sovstörningar, mer piller som inte hjälper. Vi köper och konsumerar och dövar
våra sinnen, vågar inte släppa närhet och närvaro inpå livet, som om det vore
farligheter.
Jag har i min närhet människor som kämpat i många år i
motvind kämpat med sina arbetsuppgifter, älskat det de gör men gradvis brutits
ner av merarbetet med konflikthantering inom till exempel skolan. Alltför mycket
tid går åt till att lösa konflikter idag. De har all yrkeskunskap, de är inte
osäkra men de orkar inte med att ta hand om det vi föräldrar inte mäktar med
utan de går under.
Varför orkar vi inte? Vad är det som är så generalfel?
Alla vi som bara nästan gick under, alla vi som inte lyssnade
på våra kroppar på alldeles för lång tid, vi är inte sjuka, vi är friska som
tänker tankarna att något är fel men vi orkar bara inte ta tag i det. Vi mäktar
inte dra i snöret på den framrusande spårvagnen vare sig nerför utför eller
uppför för att stanna utan vi fortsätter trots att vi vet att vi inte orkar. Pulsar
genom snön, genom istid, genom höststormar på cykel, genom vårvindar friska och
vi hatar ösregnet på den efterlängtade sommarsemestern.
Hur kan vi göra detta mot oss själva? Hur kan vi försätta
oss i sitsen där vi måste knapra piller för att kunna sova, istället för att
njuta? Hur kan vi bruka sådant våld mot våra kroppar för dessa skitlöner? För
att vi inte orkar ta tag i det vi måste så orkar inte nästa led, de som får ta
det vi inte orkar.
Jag har hela tiden trott att detta är arbetarnas dilemma,
detta är det vi måste uthärda för att några ska ha det bättre i Sverige, tjäna
mera pengar så att effekterna sipprar ner till oss härnere men ack nej, de som
tjänar lite mer mår inte alltid bättre, de har sina helveten de också. De
sitter fast i oönskade situationer de också, fast med skillnaden att de har
bättre betalt men också utgifter därefter.
Har man ett arbetsliv som fungerar bra, det vill säga man
trivs på jobbet och familjeliv och allt annat flyter så är livet rätt bra.
Har man problem i det privata, med skilsmässor och
sjukdomar, skolor och lärare där samarbetet inte fungerar och barn far illa av
skolan då far man själv illa och då är det jobbigt.
Har man en kombination av helveten, lite där och lite där,
en del fungerar och en del inte, många saker på båda ställena fungerar inte
alls då har du det riktigt jobbigt.
Är man då mitt-i-skiten och inte mäktar med någonstans ordentligt
då är situationen given vad som kommer hända. Som ett framrusande tåg utan
bromsar går du mot undergång.
Under 15 år i Sverige har allting monterats ner och vi har
själva fått ta hand om oss, inse att något är fel, vissa har kanske fått
jättemycket hjälp och vissa mycket mindre, och de har en väldigt väldigt lång
väg tillbaka. De har också sett men inte vågat ge efter och vägen tillbaka är
så lång så lång.
I dag finns också en hårdare kontroll med hårdare regler
från f-kassan om du är sjuk eller inte, du får vänta på din ersättning tills
det passar dem att betala ut den, det innebär när du är färdigutredd, det
förstår du väl?
Men det går inte att kompromissa med kroppen den måste få
allt i form av tid och avkoppling, vad är det vi måste göra för att må bättre?
LYSSNA och LÄRA. Börja bry oss om oss själva för att orka bry oss om andra. Det
har för längesedan blivit dags att inse vad som är värt något i livet och börja
leva därefter - för att inte göra oss mer illa och bli sjuka????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar