Ditt öde kommer inte att fullbordas genom att du
träffar intressanta människor. Du träffar kanske sådana men det förvirrar dig.
Var på din vakt mot stora personligheter och berömdheter, det du söker - och du
vet inte själv vad det är du söker - kommer du att finna under enkla
förhållanden i en alldaglig konversation med en vanlig normal vardagsmänniska.
När du hamnar i en sån situation, skärp dina sinnen, för din innersta önskan
kan komma att uppfyllas på ett sätt du inte anar. (Claes Hylinger, svensk författare)
Att finna en mentor, som varsamt kan lotsa en på vägen till
självinsikt, vars erfarenheter man kan böja sig för borde vara alla förunnat,
idag när vi alla famlar oss framåt.
Själsfränder och mentorer är lyxprylar som väger tyngre än
varje smycke. Vi är inte starka själva, vi ska leva i flock med liktänkande,
annars är vi olyckliga själar vandrandes på en ödslig stig. Böcker jag läst men
framför allt människor jag lyssnat på har gett mig goda råd som sakta krökt min
väg och svaren på mina frågor har sakta framträtt i dimman. Jag har ältat och
funderat och frågat och lyssnat och lärt och människor har gett mig hopp och sett
mig som jag definitivt inte sett mig själv.
Jag har lärt mig att man inte kan bruka våld mot sin kropp
hur länge som helst och tro att man ska må bättre ”någon gång”. Jag har fått en
tro på att jag kan förändra mitt liv, att jag är värd något bättre än det jag
har och framför allt att jag kan göra det otänkbara, det jag aldrig någonsin
trodde, jag har fått puffar, knuffar om jag varit fel, jag har fått göra
misstag utan att de blivit arga eller skrattat åt mig eller sett ner på mig. Sådana
människor borde vara överrepresenterade i samhället och jag är för evigt
tacksam för att dessa har korsat min väg i en tid av sökande.
Om vi tillåter oss att tända ett ljus och sitta och se på
lågan, fundera, filosofera, kanske meditera, ger oss stillhet och ro för själen
mår vi successivt bättre. När vi finner det innersta, förstår vi varför vi är
här på jorden och hur vi ska ta tillvara den korta tid vi lever läker vi oss
förr eller senare. Döda är vi alldeles för länge. Livet är för kort för
oväsentligheter, en dag är vi glömda och det växer ogräs på gravarna.
I alla böcker skrivna av psykologer jag läst så framhäver
man att vi olyckliga för att vi saknar inre glädje, vi lever i mentalt mörker och
det är detsamma som frånvaro av ljus. Bara vi själva kan tända ljuset, vi har
egentligen glädje och kärlek inne i oss men vi måste upptäcka den, ta fram den.
Vi är hälftenansvariga till att vi mår som vi mår… vi måste ge oss den tid som
inte finns för att bli oss själva igen.
Jag tyckte dessa ord var konstiga först, jag var arg och
fattade inte varför, det är ju inte mig det är fel på, det är världen! Men steg
efter steg har jag insett att det är sant, det är bara jag som kan förändra,
ingen gör det åt mig, bara jag kan få mig att må bättre. Det tar lika lång tid
att må bra som det har tagit att gå ner sig har jag fått höra och det var så
skrämmande tankar att jag utmanade det och gav mig fasen på att det här ska jag
fixa, jag är värd att må bra.
Mina själsfränder förstår, de är på samma våglängd, de
lyssnar och flackar inte med blicken. Man får det man ger och tacksamheten över att
de som orkat lyssna finns kvar går inte att sätta ord på. I dag inser jag att
det finns människor som mår bra och trivs i sina liv, det är underbart men
förstår de vad som försiggår på andra ställen?
Själsfränder är också gamla kära vänner på avstånd som ser
och hör, som själva kämpar hårt. Vi är på eoners avstånd ibland, vi hinner inte
träffas så ofta men vi är nära, börjar varje gång om där vi slutade. År är
ingenting när man har en relation, relationer tar inte slut om de är baserade
på tillit, vetskapen om att man ger och tar, och att man accepterar varandras fel
och brister. Jag skulle inte kunna vara utan dem. De har närvaron i livet i
sina ögon, blå, grå eller bruna och jag älskar dem för evigt.
Ha förtröstan och be om styrka för att uthärda är också ett
råd jag lyssnat på och försökt praktisera, varje nyårsafton… Man måste ha hopp
att livet ska blir bättre, att en dag vänder det och då går det min väg. Tron kan
hålla en flytande när det är tjockt i halsen och lyckan bara glimtar då och då.
Livet går inte ut på att nå framgång och tjäna massa pengar
för man är inte lyckligare för det, allt går ut på sinnesfrid…vara nöjd och
tillfreds. Jag är förstummad och
förbluffad över vad min kropp fått ta emot i många år i form av stress och jag
är arg på mig själv för att jag utsatt mig för det så länge för det har framkallat
saker hos mig som inte går att radera bort. Värk som vandrar runt, eksem och
astma som infallit efter år av extremstress och allt finns lagrat i cellerna, minnena
är o-utraderbara, stressallergi har ofrånkomligen inträtt.
Jag vet att det är fler än jag som har det så. Har ni
själsfränder som lyssnar på er? Hur håller ni er flytande?
Jag funderar fortfarande på hur man ska leva i denna värld
för att orka men också för att göra den bättre. När ska vi förstå att hälsa och
kärlek till våra barn och närmaste är det viktigaste som finns och att ge dessa
barn närvaro och hopp? När ska vi sluta skälla för att något tar längre tid än
förväntat eller för att det vi måste ha kostar för mycket? När ska vi sluta jäkta?
Ska vi börja skapa något bra i Sverige eller ska vi ta kål på varandra? Ska vi
fortsätta tycka att framgången är måttstocken?
Tänd era stearinljus i mörkret så träffas vi där och tar oss
en funderare tillsammans- i lågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar