tankar mitt i livet...från 2005

Jag är förfärad över hur jag mådde,hur arg jag var och jag är lättad över att jag idag inte mår såhär. Icke desto mindre är jag stolt över att jag förmådde sätta ord på det jag kände då ord som jag idag egentligen kan stå för fotfarande. Hade jag inte satt ord på det jag hade inom mig hade jag nog dött...

 

 

Tv som informationsflöde har jag varit tvungen att koppla bort därför att jag inte kan värja mig från bilder som tränger på.

 

Fastnaglad och förfärad blir jag av en bild i Expressen. Stannar upp i ett reportage från Sudan om en kvinna som ser ut som 70 men som antagligen inte är mer än 30-40 och hennes utmärglade barn, i ett FN- läger nära fasan vi inte kan föreställa oss, hennes ögon har sett allt vi inte vill se eller vill veta. Hon lever i ohygglighet och har sett sina kära dö och ett barn tagits ifrån henne och nu väntar hon in sin minstings död. Hon har inte rest och semestrat, hon har upplevt saker de flesta av oss inte ens kan föreställa oss.  

 

I Sverige har vi det så bra jämfört med så många andra ställen så varför har vi inte vett att uppskatta det, varför måste vi missbruka det vi har så förfärligt? Missbruka våra liv med skräpmat, stress och missnöje, aldrig finna ro utan bara stressa i hamsterhjulet, det vi tror ska ge oss det goda liv vi vill ha.

 

Varför inte stanna upp ett tag, koppla bort allt som stör, tv, radio och istället promenera och lyssna på fågelsång tidigt på morgonen. Gå ut med en kaffe tidigt och lyssna på deras oförstörda kvitter. Kvitter som ljuder genom luften vårnorgnar, aldrig slutar. Vill inte att det ska sluta. Och det återkommer ju. Varje år...Tack gode gud...

 

Friåret lärde mig att värdesätta tystnad. Efter jobbiga år med arbete/småbarn fick jag ta bort ljud och intryck och jag har fortfarande inte lärt mig klara av det, går ständigt och sänker tv´n och går radion på blir jag galen. Jag klarar det inte. Och därinne finns tanken att jag måste lära mina barn att inte gå i fällan, redan nu 13 och 9 år gamla…

 

Det goda livet, god mat, saker till hemmet, elektronik, resor. För visst lever vi i en bra värld, där vi tar hand om varandra och bryr oss om de svaga och inte skäller på kassörskor om något råkar vara felmärkt eller för att priset inte passar oss eller mynten inte går in i myntinkastet? Inte tittar vi väl bort när vi möter alkoholisterna på stan? Eller svär åt servitriserna på krogen som inte får servera alkohol klockan 11 på förmiddagen när vi vill ha det?

 

Inte lovar vi väl andra arbetare, medmänniskor, strypning med ett flin? Inte önskar vi väl någon en jävla dag? Inte hoppas vi väl att vi gör det jävligt besvärligt för en kassörska för att hon gör sitt jobb? Är desperationen så stor att vi måste påtala månad efter månad till dem som säljer vilka jävla skojare de är istället för att i enad front påverka i det stora eller istället välja bort det de säljer och välja ett annat sätt att leva.

 

Vi är utbytbara och så småningom glömda, så varför inte göra det bästa av den tid vi lever, hjälpas åt till ett mjukare samhälle, mer öppet och större lyhördhet för våra medmänniskor och allas barn?   

 

Alla verkar inte veta varför de lever, vad deras livsmål eller det bästa för dem är. Bländade av en fasad, matade av bilden av hur det ska vara, hur vi ska leva våra liv och framför allt hur vi kan se ännu bättre ut eller hur vi kan ha ett ännu vackrare hem än vad vi har. Hur vi blir lyckligare lär vi oss i tidningar numera, vi har inte tid att reflektera, vi har inte tid att uppskatta våra liv eller definiera vad som är det viktigaste.

 

Ingenstans i reportagen i de glassiga magasin finns barnen synliga annat än hur funktionellt man kan möblera eller vilka saker man kan inreda för att sortera alla tusen leksaker vi köper, fast barnen hellre vill ha vår närvaro.

 

Har jag ett par kuddar bakom ryggen och en rosa filt om mig är min utsuttna soffa helt ok, jag lovar. Det är inte viktigt att ha det senaste, modernaste, att kasta ut sitt kök för ett nytt fast det bara är några år. Titta runt er och se vad ni har, värdesätt det, skit i materiell standard så länge barnen behöver all tid, ge dem tid istället för att jaga framgång, pengar, titlar, saker. Barn behöver mer än något annat sina föräldrar idag, att vi är där och sätter gränser och älskar dem villkorslöst. Då är de trygga.

 

Vi måste leva, inte slita ut oss med oväsentligheter. Lyssna på varandra, bry oss om när någon blivit illa behandlad av sjukvård eller myndigheter. Det är så fruktansvärt enkelt att leva egentligen om man skalar bort allt vi inte behöver. Vi måste välja och välja bort för att orka. Och aldrig sluta kämpa för vårt och barnens bästa.  

 

Tyck inte att jag knäpper er på näsan, jag vet vad jag försakat och vad jag har…och jag vill att alla ska få uppleva såna relationer som jag har med mina barn sedan ett par år.  Det man kan få av dem kan man leva på för resten av sitt liv.