Vi borde öppna våra sinnen och snacka mer med varandra
istället för att spela ankor och stå på behörigt avstånd. Det är trevligt att
prata en stund i stället för att få ett flåsande i nacken av en stressad
resenär.
På senhösten förra året stod vi klockan 06.00 vid busshållplatsen.
Vi hade 8 minuter på oss tills bussen kom. Ett bedövande mörker rådde, vi hade som
vanligt överraskats av mörkret, aldrig förberedda, fleece var liksom livsnödvändigt.
Jag stod där med människor jag ofta såg men aldrig pratade med. Jag rökte inte
för jag är rätt hälsosam. Vi började spekulera i vad som skulle hända med
affären som stängts alldeles nyss. Fantasifulla gissningar haglade och vi var ense
om rätt mycket.
När vi klev på bussen var det nedsläckt. Bussresan blev ljuv
när vi fick sitta i mörkret och kura i vår fleece. Och samspråket var slut
naturligtvis, vi ska inte överdriva gudbevars, vi kunde ju prata mer en annan
gång. Klockan var ju bara 06.08 och bussen i tid, så att vi slapp uppröras utan
hann reflektera en stund istället för att få magsyra av irritation.
Med den mörka årstid med fruktansvärd, isande kyla som går
genom märg och ben kom också insikten att det är långt tills solen värmer igen.
Det krävs gräslig, fruktansvärd, makaber humor för att stå ut. Döden diskuterades
vid frukostbordet. Om att döden dö i flygplanet som störtat i Östersjön och återfanns
med piloterna i.
– Usch vad hemskt att sitta fast i ett sjunkande plan och
veta att nu dör jag, sa jag, för jag har inte helt förlikat mig med tanken på
att jag ska dö en dag och lämna mina barn och det får absolut inte ske i ett
flygplan för det har jag haft noja för i massor med år.
– Ja man får ju hoppas att det blir sånt tryck så huvudet
exploderar innan man drunknar, kommenterade min arbetskamrat förnöjt mumsandes
på frukostmackan. Det var måndag, den enda dagen vi hade frukostsällskap och
hennes oberördhet fick mig nästan att spruta kaffet genom näsan. Vi skrattade. Så
tänker vi för att överleva idag.
Modus vivendi, modus moriendi, sätt att leva, sätt att dö. Vilket
sätt är värst att dö på och varför i helsicke är jag dömd att tänka dessa
tankar? För att det hjälpte mig skratta i missmodet?
Missmod ja. I dag kan jag skratta åt att jag i hemska
stunder på mitt före detta jobb har känt mig som Sickan i Jönssonligan när han
sitter i garderoben efter att kuppen har misslyckats och klappar en sko och
säger” lilla kisse”. Det är mitt förra liv, alltför ofta ett icke-liv.
Jag vill inte vara missmodig jag vill vara glad och lära mig
steppa och få aha-upplevelser men aha-upplevelser kan också framkalla fysiskt
illamående.
Nämligen har jag provat tokshopping. Lyckokänslan var
skrämmande, jag mådde jättebra och önskade att jag alltid mått så bra, att jag
alltid haft obegränsat med pengar så jag kunnat idka pengaslöseri utan att tänka på vad det kostade. Under några
futtiga timmar kunde jag glömma allt, bara kläder fanns i ögonen. Jag har successivt
valt bort shoppandet för jag vet att jag bara blir nöjd för stunden och att många
idag inte valt bort det förstår jag av hela mitt hjärta. Jag mådde nästan illa
av att jag mådde så bra, för jag insåg att:
Det är detta som fattats mig varje månad, detta jag nekat
mig för att må bra. Hade jag tokshoppat varje månad hade jag mått bättre. Så tungt
det är att inse. Då hade jag stått ut och kanske inte varit dömd att grubbla. Många
härdar ut för att de unnar sig shopping varje månad och somliga unnar sig inte.
Idioter som jag försjunker i grubbleri istället, natt som
dag…
Jag har kanske inte det andra har och andra har inte det jag
har men hur ska vi få dessa världar att passa ihop? Kan dessa två världar
existera parallellt eller är vi för evigt dömda att leva i två olika dimensioner,
onåbara för varandra? Där samveten och dåligt självförtroende håller en vaken
på nätterna. Och är jag för evigt dömd att fundera på detta faktum? Frågor
föder frågor liksom och det är så himla svårt att få ihop svaren sen.
INGEN vet vad andra går igenom, ingen vet vad som förvägras
dem eller vad deras privilegium är förrän man träder in i himmelriket eller
möter helvetet. Och himmelriket för mig är att gå till jobbet och slippa vara
orolig för skäll. Vi borde byta jobb oftare, för att få se och uppleva
varandras rättigheter och skyldigheter, vad annorlunda världen vore då.
Att en förändring startar med första steget är klart. När
man till slut inser att nu går det inte längre, nu har vågskålen tippat, så tar
man ett steg. Och sedan ett till. Hur lång tid som går mellan stegen är
oväsentligt, bara man tar dem och har förtröstan och hopp under tiden. En vän
till mig önskade mig välkommen i ”Jag kan och vill-klubben” Jag är inte
värdelös för att jag inte har akademikerexamen eller hög lön, jag är en
människa med någorlunda sunt förnuft som vill ha ett bra liv, inget annat. Min
vän har redan gjort resan och är tillbaka till livet.
Jag med. Och nu är det senvår, den underbaraste årstiden på
året. Solen värmer, jag älskar allt. Det enda jag saknar med att ta bussen
05.08 är fågelsången och stillheten. De dagar det inte blåste eller regnade…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar