Kom ihåg bara att det inte är mitt liv nu jag skriver om. Det är livet i min backspegel. Glöm inte det snälla. Det är kanske inte smickrande för mig men jag kan inte fega ur längre för jag vill inte att andra ska hamna i det här som jag var i.
Det finns ruttna dagar, och jag vet att de inte bara drabbar
mig. Fler än jag i världen förnimmer dem, lever i dem, önskar och kanske till
och med ber till gud att de inte fanns men är medvetna om att de inte går att
radera bort.
Ruttna dagar ställer man sig frågan varför man är född kvinna
och det är lika många dagar kvar till såväl fullmåne som mens och man har en i
forna dagar uppkommen arbetsskada på leder, armbågar och musmuskel för att man
jobbat vid dator under extrem press. Man har dessutom varit dumhuvudet personifierat
och tackat ja till ett jobb man egentligen längst därinne i lillhjärnan borde insett
dödsdömdheten i men så gärna ville ge en chans.
När fullmåne och mens inträffar samtidigt; ojoj, för er som
inte vet, då blöder tandköttet, det känns som om tänderna ska rasa ut, man
känner sig som en michelingubbe och dessutom skriker ungefär alla leder i kör.
Knogar värker, det knäpper och knastrar i alla knän och axlar, och ibland sover
man inte ordentligt. Månen lyser upp den gula friggeboden jag förvisso bestämt
färg på själv men just de nätterna ångrar. Man kan knappt somna om. Svettiga
lakan snor sig.
För andra plågade människor på jorden innehåller ruttna
dagar säkerligen andra saker, ontet, värken, smärtan kanske bara är kronan på verket och dem är
det mer synd om än mig.
För mig är ruttna dagar ont.
Men jag har ju valt. Har vi inte alla gjort våra val? Jag kunde ha valt
att utbilda mig från början och skitit i min skitlön från skitföretaget som
knäckte mig till slut, jag kunde hoppat av cirkusen när barnen kom och sluppit
gråta av vanmakt och att av ilska skrika åt mina barn.
Jag kunde ha valt annorlunda och glidit fram på en räkmacka,
låtit mannen jobbat övertid så att jag kunde jobba mindre. Men jag tror inte på
den varianten. Jag tror inte de är lyckligare, med tiden mannen då förlorar.
Har han ett välbetalt jobb där han inte behöver jobba övertid är det en sak, då
är det ett privilegium och visst får man försaka saker när en är hemma. man försakar ting
men inte kärlek och tillit.
Att glida fram i livet, vad hade det gjort mig till? Hade
det gjort mig till den jag är med de erfarenheter jag har och med de kunskaper
jag vill förvärva, en bättre människa?
Jag har blivit behandlad som skit av människor
med högre lön än jag, alltså mer pengar, än jag och jag har mött människor som
gett arrogansen ett ansikte och jag önskar att jag aldrig träffat dem. jag har också blivit behandlad som skit av de som bara velat visa sin makt, det finns ju sådana också, oavsett vad de tjänar, de lever på att tillintetgöra, förgöra andra och andras liv och andras känslor.
De är alltför många (även så här i backspegeln)
Jag ryser när jag ser dem. Pengar betyder inte att man är
mer värd än någon annan. De hade antagligen pengar men inget vett att förvalta
sin bildning. En examen betyder inte sunt förnuft, man måste omsätta
kunskaperna också.
Att omsätta kunskaperna och inse att det är mer värt att ge
än att ta. Att inse att om man ger så får man. Förr eller senare.
Den dagen man hamnat i värkens klor är man en idiot som
trillat dit igen. Jag vet sanningsenligt inte hur jag ska fixa det här ibland trots
att jag inte jobbar heltid. Därför att min kropp är så trött och så slut efter
25 års arbete. Dessutom går jag karriärstegen neråt, så lönen blir sämre och
sämre.
En väg att klara ruttna dagarna är i alla fall ipren 400 i
fem dagar och/eller alvedon att kombinera med för det går enligt apoteket. Att
blanda kan man visst göra, då får man större effekt och slipper belasta
vårdcentralen med sina problem. Man kan ju prova först, innan man ringer och
ber om läkarhjälp, det är ju bra eller hur? Så att bara de som inte står ut
längre kan komma fram. Så att inte vi andra, vi som är på väg mot ”står inte ut”
kan stå ut ett tag till.
Jag hatar dessa underbetalda kvinnojobb inom förskolan,
sjukvård, skolor, äldreomsorgen, säljare, receptionister och gudvetallt där
kvinnor är dominerande, varför är vi så överrepresenterade, så underbetalda och
så högpresterande? Varför har kvinnor som utför dessa bragder med äldre, sjuka
och barn skitlöner?
Dessa kvinnor jag träffar och pratar med, de delger mig sina
drömmar och sina vardagar och sina problem. De kämpar överjordiskt, alla är
inte sjukskrivna eller inskrivna hos a-kassan, men de balanserar på linan. Mot
värken som smyger i periferin eller psykisk belastning.
A-kassan behövs ju så att man får en smidig övergång från
heltid till något annat eller till ett sämre betalt arbete på deltid istället
för ett skitjobb med en massa skäll hela dagarna. Kvinnors lott. Karriärstegen
uppifrån och neråt, hur många orkar ta sig ur och upp? Ta sig ur smärtorna
efter många års lyft av andras småbarn, många års lyft och rumptvätt av andras
föräldrar i krympande organisationer.
Kroppsarbete på dagarna - slutkörd på kvällen. Tur man hade
ett par veckors ledighet. För mig men kanske inte för min arbetsgivare, som helst
vill ha en som kan prestera trehundra procent etthundra procent av tiden. Hur i
helsicke ska man kunna göra det som vanlig kvinna, även vi har begränsningar…
Höst nu, vackra färger, frisk luft. Ta vara på den, se
framåt, sköt om dig, tänd ljus, filosofera, dröm dig bort. En dag faller allt på
plats, det handlar inte om lottovinst, det handlar om livspussel. Alla frågorna
blir besvarade. Hitta bara vägen att ta dig dit. Eller stigen, eller
stickspåret.
Och allt kan bli bättre än det vi hade. Om vi har tur i
livslotteriet. That´s just the way it is.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar