Lou Rossling undrar i ett kapitel vad det är som driver oss att kontrollera varandra. är det osäkerhet, eller är det bara så att vi vill slippa att kontrollera oss själva, därför att vi själva är den svåraste av alla att kontrollera? Tänkvärt.
Jag vill alltså slippa ta ansvar för mina egna känslor och tankar genom att försöka ta kontroll över andra, det är lättare med synpunkter på andra än att röra i det obehagliga i en själv.
Kort sagt - slippa ta itu med oss själva. För den svåraste personen att förändra är en själv, jag har också tänkt så ofta att jag vill förändra världen, jag hatar vad den här världen gör med oss. Men hur skulle jag, lilla jag kunna förändra något? Omöjligt! Man kan inte kräva mer förändring av andra än vad man är villig att göra själv lärde jag mig i rummet med de tända ljusen, där tårarna fick flöda fritt efter många års hopsnörd strupe.
Så jag fick börja med att jobba med mig själv för att förändra mitt sinne, jag bestämmer ju inte här i världen även om jag jättegärna skulle vilja det. Och i stället för att vara arg och vilja förändra kan man fundera på vad för intressanta och meningsfulla saker man kan fylla sitt liv med och hur man ska använda den korta tid vi gästar livet på jorden.
Läsa såna här böcker är ett viktigt steg. Läsa och lära sig livet! lära sig att flyta med i stället för att kämpa motströms och trötta ut sig så totalt.
Och detta skriver jag under en fruktansvärt deppig dag, då jag vet att mina barn känt av min sinnesstämning, min minste har försökt vara nära mig under långa perioder, legat nära mig i sängen men inte kommenterat mina svullna ögon. Mitt osminkade jag har inte velat gå in ens på ICA idag. Jag har gråtit för första gången på länge. Djup svacka.
I morgon måste jag försöka förklara varför jag var deppig idag. Varsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar