förlamning

Den sista tiden har jag dippat litegrann, hittat hinder jag inte ville hitta, försökt panga ballongerna, blåsa bort alla tvivel om att det jag gör är rätt och inte fel spår. Det som känns rätt och det man gör med hjärtat kan inte vara fel, har jag hört sägas. Jag hoppas på det…

Det är lätt att sätta sig ner i soffan och tycka synd om sig, a-kassepengarna är skit, vi kommer inte ha råd med ditten eller datten, tänk om jag inte får nåt jobb, vad ska det bli av mig? Oss?

Sådär mal det ungefär. Dygnet runt. Och tankar har malt i många år, med korta avbrott för att må skapligt, och då är jag värd att må just - bäst.

Då och då blir jag arg på mig själv och tänker att jag har allt jag behöver och mer därtill. Vi behöver ingenting mer än att betala våra lån och vår mat just nu, så är det. Och jag har den bästa familjen, de underbaraste barnen man kan önska och en just nu bra hälsa. Vad mer kan jag önska?

Och när jag jämför mig själv med några av er därute i cyberrymden, ute i den värsta verkligheten som så har jag inte ett problem i hela världen…jag har ingen oförstående chef som pekar med hela handen och säger till mig att göra vad jag är ålagd och hålla käften. Jag har varken värk eller är allvarligt sjuk och behöver ha att göra med sjukvården eller f-kassan…jag har inga relationsproblem med arbetskamrater, ingen som skrattar bakom ryggen på mig eller för mig bakom ljuset.

Jag behöver inte tampas med arbetskamrater jag sammanförts med, eller konkurrera och bli tillintetgjord över att ansvarsområdena går till de med höga kontrakt. Jag behöver inte känna mig som en extraanställd efter tre års slitjobb, eller förbrukad efter 18 år.

Jag har inga föräldrar som är sjuka som jag behöver vara orolig för, ingen i bekantskapskretsen som är i kö till hemtjänst eller äldreboende, behöver inte oroa mig för nedskärningar så att mina föräldrar lider ont.

Jag har skor på fossingarna, kräm till huden, mat på bordet och godis på helgerna, fötterna på bordet närhelst jag vill, vackra vyer och frisk luft när jag vill.

Jag kan vara ute och motionera så jag mår förhållandevis bra. Jag kan insupa vilka vyer jag vill varje dag. Jag kan gråta när jag vill, och när ingen ser, jag kan gå i mysbralla och tjocka sockar och vira in mig i alla mjuka filtar jag har. Somna till en stund.

Jag kan älska mig själv eller jag kan hata mig själv om jag vill. Jag kan välja hur jag ser på världen och mig själv. Jag får säga vad jag vill i mitt land, jag får välja parti eller låta bli.

Jag har mycket och jag kan påverka mina tankar…så att jag mår bättre. jag har mina barn och min man nära mig, även om jag inte har ett jobb och känner mig oeftersökt.

Men när jag läser och hör om era liv därute har jag inte ett problem i hela världen.

Så bröder och systrar- se till att vara mer människa och medmänniska till era bekanta och vänner. Det man får gör att man orkar stappla vidare längs stigen och ibland gör det inget om man möter ett berg på vägen. Man kanske orkar klättra upp för det då, istället för att tro att man ska hacka ner det i småbitar,för det är så jobbigt...