Går du med lätta steg till din arbetsplats, känner du dig välkommen och respekterad då har du en större beredskap att klara en svår kris. Det viktigaste är det klimat du har omkring dig.
Dessa rader finns i Birgitta Tergils bok ” kraft i kaos” från 2003.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur det är och vad jag hört från min omgivning den sista tiden, sen jag blev arbetslös. Ungefär en handfull av de jag träffat trivs på sina jobb. Stress press och oförstående arbetsgivare är de oftast återkommande temana och schemafrustrationer då man har småbarn och vill finnas för dem, men det inte fungerar samtidigt som cheferna med småbarn har FLEXTID så att allt flyter bra.
Oförstående och oempatiska chefer verkar vara vanligt idag, undrar varför. Om man får gå en chefskurs, bankar de in i skallen på folk att ” du ska inte bry dig om dina anställda, du sa bara se till att företaget gör vinst och inte går med förlust. Spelar ingen roll att folk inte mår bra. Om någon behöver anpassa sitt schema för att ett barn behöver speciell omsorg av olika omständigheter så skit i det, huvudsaken är att personen är här när hon ska. Annars får hon säga upp sig så vi kan ta in en annan som ställer upp till 300%”.
Jag är fortfarande förstummad över fördumningen överallt. Hur vi som arbetar blir behandlade att det inte finns någon slags empati när något inträffar i någons liv som kräver att man kanske behövs hos sin sjuka mamma som ligger inlagd på akuten…
Jag hör talas om oempatiska vårdbiträden som tassar i gränslandet och kränker vårdtagare men där det inte spelar någon roll att man påtalar detta till chefer. Så chefer, vad gör dem, har de verkligen sin egen syn på hur en chef ska vara, har de inte fått direktiv? Har de inte förstått att en enad grupp står starkare än en som spretar och där alla är oeniga och vill åt olika håll. Vems är ansvaret att ställa allt tillrätta?
Jag håller på att bli idiot ibland känns det som. Jag vill inte höra mer om detta. Fast det vill jag ju visst det Jag skulle vilja, några fler gånger, få höra att någon mår bra på sitt jobb och har en bra relation med sina arbetskamrater och chefer. Så när ska jag få det?
Förresten har jag gått ner på knä några gånger i vinter och tackat gud att jag inte längre jobbar på transportföretaget SJ. Jag vågar inte ringa min gamla arbetskamrat och höra hur han har det. Jag vet. Dessa vintrar med såhär extremt mycket snö vill man bara gå i idé om man har en anställning på SJ. Komma fram när bäckarna porlar och fåglarna hälsar våren välkommen.
Säga vad man vill om SJ´s chefer, de var icke närvarande i sina anställdas liv, de syntes på konferenser och så. Eller när man skulle skära ner. Men vi på golvet vi var eniga och ställde upp för varandra i alla fall.Tills några av oss inte orkade längre och flydde det sjunkande skeppet.
Läs de översta raderna igen. Klimatet runt oss är det avgörande för hur vi hanterar sorg och kriser när de dundrar in över oss. Så självklart, när vi mår bra i våra liv klarar vi av livet, så klarar vi att flyta med på floden, vi kanske till och med älskar livet som det är då. Är rädda om det och vår omgivning. Orkar finnas för varandra. Vördar våra kroppar och sparar dem inför framtiden. Så att vi lever så länge vi kan.
Lever i bemärkelsen - älskar livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar