Det är ju ofrånkomligt och kanske nödvändigt att man tänker och grubblar när man går hemma ensam om dagarna och bara har facebook eller böckerna till sällskap efter att man letat den dagliga dosen jobb.
Tänker förresten, min livsledsagare sa till mig att det var bättre att reflektera, för ordet tänka var lite negativt laddat, ungefär som att älta kanske. Det har hon rätt i.
Reflektera, det är det vanligt folk inte hinner idag i ekorrhjulet Livet. Eller så passar det inte dem bara. Tills de drabbas av allehanda sorger som vi alla gör, för ingen kommer undan. Förr eller senare knackar det en på axeln, verkligheten är ifatt, du kan inte längre gömma dig. Och då gäller det att du har styrkan som behövs när vindarna viner runt dig. Ibland är det inte bara snålblåst, det är orkan.
Det är först när man bromsat in ekorrhjulet, dunsat ner i botten på rygg och ligger där sprattlande som en skalbagge som man hinner reflektera oftast. För mig har just nu livet vänt mot andligheten igen. Att fundera på vad för roll den högre makten kan spela i mitt liv. För nog är det så att jag behöver hjälp, jag är inte någon stålkvinna, jag behöver fortfarande lite ledsagning då och då, låt vara inte i rullstol.
Jag har läst mycket böcker om sorg på sistone, som hjälpt mig att reflektera över hur lycklig jag är. Jag har också haft hjälp i det när man tänker tillbaka på det man själv gått igenom, och jag hoppas någonstans att det kommer att finnas kvar nästa gång jag drabbas. Jag hoppas att jag lärt mig att livet bara sker, det är inget speciellt som gör att just jag drabbas eller inte av händelserna som sker.
Men visst är det svårt att vara positiv när frysh#££¤/#^$ måste inhandlas samtidigt som diskmaskinen går sönder och a-kassepenganivån i samma veva sjunkit. Då kommer den där gråten och lurar i halsen ibland, då när man glömmer att man faktiskt har så mycket.
I dag tog jag en promenad genom staden, tände ett ljus i kyrkan för att jag tyckte lite synd om mig själv, lyssnade på fåglarna i buskarna och kunde understundom glädjas åt solens närvaro i mitt plyte.
Men sen kommer det mörka igen. Tänker tillbaka på min egen uppväxt. Att man kunde gå till mamma och be om en liten slant, det var tryggt att hon fanns och hade ett jobb, vi klarade oss gott på det, hade inte så dyra vanor.
Tänk om tiderna blir ännu värre än vad de är? Kan det verkligen bli så? Känner mig inte alltid som den klippa en mamma ska vara.
Nu ska jag upp och trösta mig med att pussa på en mjuk 11 årig kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar