Tomas Sjödin, präst i Göteborg. Krönikör, författare och producent av livsåskådningsprogram för tv. Boken "När träden avlövas er man längre från vårt kök”
är fantastisk läsning.
Han har tre barn varav två har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som gör dem sämre. Han har skrivit en bok att varsamt ta sig igenom, och sakta och vemodigt inse hur lycklig man är som är frisk och har friska barn.
Successivt inser man att de som inte har det jag har nått ett par dimensioner längre än vi andra här på jorden som bara klagar över att pengarna inte räcker och att vi inte har det eller det. Att tågen jämt är försenade och man vill ha bidrag för allt.
Vi som inte alltid haft vett att värdesätta, sett att det finns en högre makt som genom att utsätta oss för dessa prövningar ger oss insikten om att alla är inte perfekta, alla har ett värde och att dessa handikappade barn inte skulle vara den de är ifall de vore friska. De tillför allt fast de inte är som andra. Livet som förälder till ett handikappat barn är naturligtvis hårt men det framgår klart att de inte skulle bytt bort det.
En bok att tänka i, men inte att gråta i. den är långsam, eftertänksam, kärlek och tro och hopp genomsyrar den, jag kommer att kommentera den mer än en gång. Jag är andlös genom vissa kapitel. Vill återge ett stycke.
”Jag tror det kommer en dag när vi ska se tillbaka på den tid i vårt liv då vi slet som mest med våra pojkar, och finna att då var livet som mest meningsfullt. För möda har med kärlek att göra. Att kämpa för den man älskar. Och utan den kampen finns bara tomhet. Gapande gastkramade tomhet.
När våra ryggar värker efter att ha lyft barn som borde klarat sig själva, klätt på sig själva och gått på toaletten själva, är det också ett slags delaktighet i deras liv. Våra kroppar vet av deras oförmåga. Och det är inte enbart av ondo. Det är en kärlekens värk. Det finns någonting i det som påminner om idrottsmannens trötthet efter ett hårt träningspass. Musklernas värk, men inte förgäves. ”
Det är ju såhär vi alla ska känna inför våra barn, att allt vi gör är mödan värt. Allt slit, tjat all trötthet all ilska kommer att ge någonting, Ingenting är förgäves, allt kan vi ge dem och allt får vi tillbaka. Inte ens oron är förgäves. För att den tillhör livet. Och livet med barnen.
Jag känner också av mina pojkar på mitt sätt. Jag anar deras närhets behov, sitta tyst med mamma under filt - behov, fika behov, kram o pussbehov, mjuka kläder behov. slappa, chatta, prata, bli sedd, vara ifred.
Jag gör inte alltid rätt, men jag blir kramad , pussad, jag blir betraktad av bruna och brungröna och jag får vara konsult i finn – frågan och jag får älska.
Jag får ge en förstulen klapp på en kind. Jag tror till och med en av dem gillar att jag inspekterar. Att jag kollar när han kommer hem, att jag skäller över slängda smutskläder och, glömda matrester. Att jag ifrågasätter. Att jag beskär friheten och ger igen förtroendet.
Alternativet är att sätta inte före allt. Vad vore det för liv? Att inte inspektera, kolla, beskära friheten lite. Inte älska.
Om ingen av oss brydde sig vad vore dem då? Obehövda? Oeftersökta? Tänk om de hade bott i en avloppsbrunn med andra i Ryssland och sniffat lim för att orka genom dagen? BARN? Vad händer med de barn som ingen har som bryr sig.
Det vet vi. Vi vet hur världen ser ut, vi är inte oupplysta. Alla behöver mer kärlek. Känna sig trygga och behövda. Stor som liten. Så enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar