samtidsfilosofer

Såg ni Ola Salo på tv häromdagen? Jag fascineras så av låtskrivare, så många är djupa filosofer. Det är häftigt med samtidsfilosofer. Jag älskar att leva i en tid där jag kan hitta människor som verkligen reflekterar. Då trivs jag som bäst i mitt liv. OS? Det bleknar, det är prestationer, medaljer, guld, silver brons, det är bragder, hjältedåd de genomför, javisst de är duktiga, hoppas bara de har någon som älskar dem för den de är, att de inte enbart blir värderade för det de gör.

Artiklar, intervjuer, några år blir de följda, totalt sedda och granskade på gott och ont. När det går bra är det toppen, när det går sämre ska det analyseras, spekuleras. det ska levas upp till och de ska palla trycket, favoritrankade. De vet säkert att det finns folk som gläds när de inte presterar tillräckligt. Sådana som tänker ” ja den där, det visste jag väl att det inte skulle gå” .

Idrottarna kommer alltid glädjas åt sina år, sin stjärnglans, de har mycket att vara stolta över. Det tar jag inte ifrån dem.

Men sporten är inte min värld. Den lämnar jag åt andra.

Ola Salo ”Jag gillade inte att vara ung, Jag har nog aldrig varit ung, jag var nog gammal redan när jag föddes. Det kändes som om jag låtsades när jag skulle vara en ungdomlig människa. Från att ha varit en tolv trettonårig människa som inte riktigt passade in någonstans. Någon gång som 14 började jag se mig som en som var utvald, som den där ensamma att gå mot strömmen och som i själva verket hade rätt”.

”Jag vet inget om framtiden, vill ha ett liv som är på riktigt”

”Min tanke var att sen ska jag bli en person som är en bra far och partner, har en familj, jag tror det är så man förändrar världen, en urcell av kärlek, en familj”
”Plockar man bort alla låtar idéer och beteenden så finns där en person och det är jag och jag är värd att vara och värd att älskas”.

Så mycket klokt han säger, han har sett och ser något som inte alla gör. Ett liv som är på riktigt, göra det som känns rätt i hjärtat, leva fullt ut kanske, våga känna, låta sig beröras och beröra andra. Så viktigt det är. Att vi inte stänger av och låtsas må bra eller håller uppe en fasad som med största sannolikhet någon gång under livet kommer att krackelera…

En gång var jag också tonåring, vilsen, frusen, inte alltid sorglös, absolut inte sorglös, det är väl inte många förunnat. Det var inte lätt att leva, det har aldrig någonsin varit lätt att leva. Ibland var jag en gammal själ som dövade det sorgsna med glättighet. För visst var livet allvar, jag levde med en pappa som haft stroke och kunde dö närsomhelst och han dog sen när jag var fjorton. Jag blev äldre då, i själen. Rädslan började invadera mig. Att bli helt ensam.

Jag känner själv att året jag börjat leva ger mig funderingar om de år jag låtsaslevt. Jag har verkligen älskat min familj men i övrigt har jag vantrivts med livet, arbetslivet och att inte kunna leva fullt ut. Varit trevande sökande, saknat förmågan att sätta gränser inför arbetsgivarna.

Nu när jag lever ett mer medvetet liv så känns det som om jag älskar ännu mer, förnimmer alltmer, berörs ytterligare av det jag hör. Toppar och dalar ger mig både svindel, yrsel och förlamning ibland och jag famlar efter repet livet, det som jag måste hålla fast vid för att få ihop repändarna.

Det är nog som det ska vara. Det tror jag. Tillit.