Ur Birgitta Tergils bok ”kraft i kaos” läser jag följande rader. Hon var rektor på skolan i Norrköping som förlorade sju elever och två anställda i en minibussolycka 1999.
”Många är rädda för sorger och försöker fly. Men barn liksom vuxna måste få sörja. Det är inte farligt att vara ledsen och gråta. Det är farligt att försöka svälja sin gråt och försöka fly, från sorgearbetet. Vi upplevde att en del föräldrar försökte skydda sina barn från sorgen istället för att hjälpa dem släppa fram all sin rädsla och ledsenhet”.
Det kan låta banalt men jag önskar verkligen att jag en gång i tiden hade stött på en bok där allt detta stod i min ungdom. Att jag sluppit försegla hjärtat för allt som skulle upplevas i livet. Att jag fått hjälp att släppa fram alla känslor när min pappa dog. Jag önskar att någon hade gett mig livskunskap nog att hjälpa mig genom ungdomen så att jag sluppit sitta och gråta hejdlöst under ett år, känna mig så värdelös som bara en mamma gör som försökt vara duktig för länge. Jag vet idag att min älskade mamma gjorde det hon kunde och trodde var rätt.
Jag önskar att jag förstått och haft vett att stå på mig inför arbetsgivarna så att de skulle ha värderat mig för den jag är.
Jag önskar att jag förstått Birgitta Tergils rader: ”Det finns ingen genväg om man ska kunna gå någorlunda hel ur kaoset. Våra livsvillkor är så olika, men inför döden och sorgen är vi alla lika på många sätt. Den hugger tag i alla och envar och du kan få se den allra tuffaste tonårskilen sitta och gråta, helt avskalad sin fasad”.
Alla mina sorger, alla mina vedermödor tillsammans med alla andras runt omkring mig skulle stärkt oss, inte brutit ner oss. Vem finns på denna jord som i alla evighet bara låter allt rinna av? Många gånger har jag fått höra att jag inte borde bära allt på mina axlar och ta inte åt dig och så men mina livsvillkor har aldrig liknat någon annans. Jag är unik här på Tellus, mitt liv har format mig till den jag är.
Gåsmentaliteten är så förödande, så enormt nedbrytande. Att ingen vågar visa sina känslor, bara sätta upp fasaden och låtsas. Liksom jag gjort.
Det är hårt och när proppen släpper så finns det ingen väg tillbaka, har man öppnat dörren går det inte att stänga tills förrän det är tomt därinne. Förrän allt är utstädat, först då kan man bli hel igen. man får snällt vänta tills pusslet är lagt, hopfogat, innan man kan gå vidare.
Rader ur boken igen: ”De som hade svårast att släppa fram sorgen var de som helst av allt ville glömma. Om sorgen tillåts att komma fram finns inte behovet av att glömma”
För varför ska man glömma, varför vill man ens glömma, är det för att det är svårt, att man lever i en sådan situation att man inte orkar genomleva sorg eller vad för kris man utsätts för?
Alla människor är avtryck av varandra, vi måste ge varandra något, förvalta gåvan vi får och ge den vidare, att ge i all oändlighet. Det låter lite andligt men det känns som rena sunda förnuftet. Att hjälpa varandra vidare istället för att trycka ner varandra.
Lyssna på varandra.
Jag önskar också att jag har vett nog idag att lära mina barn allt, om sorg och kriser och hur de ska hanteras. Så att de kan ge det vidare sen. Till de som behöver…
Tja förstås…kan jag ju bara göra det jag tror är rätt, liksom min mamma gjorde.
Tänkvärt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar