-Vi är väldigt ledsna att vi inte räcker till sade SJ:s vd Jan Forsberg i en artikel från TT.
1. lok o vagnar är inte rustade för en sträng vinter
2. kraftförsörjningssystem och spår är inte tillräckligt utbyggt
3. personalen räcker inte till
4. anläggningarna för underhåll är för få
5. man klarar inte av informationen till resenärer
6. personalen är utnyttjad på övertid för länge
Banverkets chef säger att det finns gränser för hur mycket man kan slita personalen på övertid. Sjukskrivningar ger också konsekvenser.
Sj och Banverket vill inte ta på sig hela skulden, politikerna har också ett ansvar. Sverige är näst sämst på att satsa pengar på drift och underhåll och SJ-chefen kräver ett utbyggd järnvägsnät, det befintliga utnyttjas till 100 %.
SEKO Janny Nadéus säger: det saknas folk, när banverket bildades 1988 sysslade 1500 personer fler än idag med snöröjning.
Alltså 1500 fler!!! I det nedmonterade Sverige är allt reducerat till minimum, personal, underhåll,anläggningar. ALLT är borta, ingenting fungerar när det måste, allt stannar när denna extremvinter ställer till det.
Jag har varit därifrån i 3 år, sannolikt är det värre än det var och måttet var rågat redan för väldigt länge sedan. personalen var slut för så länge sen att man inte med förnuftet begriper att någon kan orka gå dit längre. men tydligen så har det varit mycket sjukskrivningar detta året, efter argga resenärer.
Men ingen kan avsäga sig ansvaret, alla har vi ett ansvar för att det ser ut som det gör, att vi valt de politiker som demonterat allt genom de sista 15 åren till ett minimum, från chefer ner till siste man. och vad är siste mans ansvar? Att säga ifrån, göra chferna uppmärksamma på att det inte går längre.
Att sen ingen lyssnar är en annan sak. Vi var/är bara golvpersonal, ingenting värda, ingen som lyssnar. Totalt ensamma mellan kund och chefer, ingen som brydde sig. någonsin.
Och så här är det säkert överallt i det demonterade Sverige under det att 90-talets fanatiska osthyvel drog fram och fram till dags dato.
Så nu står vi här igen, närmare kanten av stupet. Så många arbetslösa som verkligen behövs, i vården, i de nedskurna organsiationerna...istället får vi känna oss ouppskattade och obehövda i den bästa av världar.
Stressen jagar de som är kvar, det finns inte många idag som säger sig trivas på sina jobb. Det är inte konstigt i detta samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar