Tiden på jorden är så kort så kort, och jorden kommer att stå kvar den dag vi lämnar den. Alltså är vi bara här och hälsar på en stund. Borde vi inte då precis som man gör när man går bort en kväll, pusha oss själva till att må bäst, putta undan alla bedrövelser och försöka fylla livet med glädje istället för att sorgfyllda ömka oss.
I media matas vi med elände efter elände, historier som är värre än värst. Människor runt oss drabbas av saker som är så sorgliga att man vill gråta. Sjukdom och allehanda väntan i sjukvården, slagsmål med myndigheter och nedlåtande beteende av chefer och annat löst folk .
Det är ju inte konstigt att man dippar kanske. Sol ute sol inne sol i sinne eller hur var det de sjöng de små liven. Fast de är ju inte så små längre. Jag har dem till låns ett tag, jag går omkring och betraktar dem i smyg framför datorerna…älskar dem. En puss i förbifarten, en fråga om de vet hur mycket jag älskar dem. En hastig smekning över en kind.
Kärlek, det är det de behöver utöver mat och kläder på kroppen. Det är min enda riktigt viktiga uppgift jag har på denna jord. Jag har inget inget inget annat som är viktigare än att ge dem all min kärlek.
Och jag vet vad jag får tillbaka. Av 15 åring som jag naturligtvis inte får komma nära längre fick jag höra att jag älskar dig mamma när jag lagat hans favvorätt. Av lillemannen får jag en sång eller en kram som lyser upp mitt stundtals mörka sinne.
Livet kan vara bra, trots mina avgrundsmörka stunder. Men dalarna har blivit djupare nu efter att jag var toppen i december. Tur man har de där barnen. Och vännerna som pushar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar