Det finns så mycket enfald därute så man blir andlös...om vi började stötta varandra i stället för att tävla och framhäva oss själva på andras bekostnad så vore världen en bra mycket bättre plats. Tills dess är det bara att stå ut, ha sin egen styrka beredd och ducka när det viner.
Saker händer och vi försöker förstå dem. När vi tror vi har förstått inträffar något nytt. Men jakten efter kunskap och vetande hjälper oss trots allt att förstå vad som händer omkring oss. Svårigheten är att komma ihåg vad vi lärt oss tills nästa gång.
Man går från klarhet till klarhet hela tiden, tror det är sant och rätt det som händer, sen händer något som ruckar på bilden. Om och om igen. Man får ta fram minnesbilderna från skallen och hoppas man hittar en liknande situation så att man kan hämta in svaret om hur man skulle göra. Hur skulle jag lösa det här, jag vet ju. Jag gjorde ju läxan förra gången liksom.
Men nej, så är det inte, det är aldrig riktigt likadant, inte samma förutsättningar den här gången, inte exakt samma konstellation på stjärnorna just nu. Kanske har bilen gått sönder och kostar massor att reparera samtidigt som jag blir uppsagd från jobbet. Kanske har jag mens och svettas lite extra just nu, kanske har katten dött också eller hamstern sprungit ihjäl sig i hjulet.( Eller kan de inte det? De kanske har vettet att stanna innan de dör)
För nog tror jag vi dör lite inombords varje dag då vi stressar, vi förkortar livet med några timmar. Vi orkar inte bry oss om oss tillfälligt men det kommer att straffa sig därframme. Om vi hade facit, om vi visste vad vi kommer att drabbas av på grund av stressen tror jag vi skulle upphöra direkt, vörda den kropp vi har, ta hand om den på bästa sätt. Stryka den medhårs och stoppa in den i en filt när den är ledsen.
För ledsna är vi ibland och trötta. Vi måste bara fatta att stanna och älska livet. Allt sker hela tiden vi kan inte alltid påverka det. Vi måste flyta med, lära oss orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar