”Tror ni att det finns något som inte kan hända när ni vet att det är möjligt, när ni ser att det redan har hänt?
Vi väntar oss aldrig olyckorna, inte förrän de faktiskt inträffar. Så många begravningståg passerar vår dörr och ändå tänker vi aldrig på döden.
Vi ges inga löften för kvällen, inte ens för den närmaste timmen. Vi lever bland ting som är förutbestämda att dö. Var beredd på allt, förvänta dig allt”
Dessa rader hittade jag för några år sedan och fastnade för dem, men det går inte att tillgodogöra sig allt hela tiden, därför sparar jag på det ett tag. Tills jag förstår.
En del av det har jag förstått. Förvänta dig allt. Vi lever i en högteknologisk värld där allt förväntas fungera men ändå dör människor. Hur vi än utvecklar alla tekniska prylar vi har nog av och all medicinsk utrustning så att den förlänger livet ett tag eller kanske gör det värdigare på slutet(eller så gör det inte det) så dör människor runt oss. Flygolyckor, jordbävningar, tsunamis, bilolyckor, mc-olyckor. Allt kan ske när som helst och med vem som helst.
Jag kämpar jättemycket med att våga förstå att alla kan dö runt mig. Jag har varit på 11 begravningar i mitt liv, jag vet att det värsta kan inträffa, och att det med största sannolikhet alltid inträffar vid fel tillfälle. Ändå måste jag kämpa varje dag med att inte glömma att älska mina nära och kära. Kämpa för att inte fastna i deppträsket över arbetslösheten och tycka synd om mig själv istället.
Att se varje ögonblick som en möjlig sista gång. Och inte vara rädd. För visar jag kärlek finns inte rädslan. Att älska och ge dem närmaste kärlek, kan det finnas något viktigare?
Jag dröjer mig kvar vid avskeden, då de går ifrån mig. Vill se dem, aldrig släppa dem med blicken. Älska dem och vill att de ska veta hur älskade de är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar